Säljes

ArikaraAmidonmars

Min plan från början var att börja annonsera ut Djupto Arikara och Djupto Amidon nu i mars, så nu är det alltså dags, såhär mitt i orostider. Men ungdomarna börjar nu ordentligt visa sina personligheter och det känns så härligt att kunna erbjuda dessa två underbara individer. De är lite olika i typen men gemensamt för dem båda är att de verkligen vill vara med i och förstå den mänskliga världen. Jag har hört ett par personer beskriva nokotahästarna som enmanshästar. På sätt och vis kan jag hålla med, men jag upplever det mer som att de väldigt gärna vill knyta starka band och har en förmåga att söka upp de personer i sin omgivning som är mest mottagliga för det, men att de ingalunda för den skull vill utesluta andra. Det är något alldeles speciellt att få den kontakten med en nokotahäst och jag är så förväntansfull inför att få se vilka band som Arikara och Amidon ska komma att knyta. Under fliken Föl 2019 finns lite mer information om dem och under fliken Historik kan man läsa mer om nokotahästarnas ursprung. Kontakta mig gärna för mer, för det finns så mycket att berätta!

 

Tiden går så snabbt, ändå längtar man framåt

Solljuset har återvänt ner till gården sedan snart en månad och man börjar längta lite efter våren. Denna vinter har mest bara bestått av is så här långt och det har inte varit helt enkelt att hålla barfotade, obroddbara hovar med bra underlag alltjämt, men för det allra mesta har det funnits tillfälle att springa av sig även för ett par växande åringar. Istället för att gnälla över is så tänkte jag det kunde passa bra att pigga upp sig med lite bilder från Arikaras och Amidons liv så långt. Vad de växer!

En härlig sommar går mot sitt slut

Morgonen efter min senaste uppdatering fölade äntligen Blåmes. Jag hade tur och fick se hela födelseförloppet, som inte ens varade i en kvart från det att fosterblåsan började synas till att lilla Amidon var helt ute och rest sig upp på bröstet, kl. 04:57. Tjugofyra minuter senare stod Amidon på benen och sökte efter juvret. Det var en mäktig upplevelse. Naturen är fantastisk!

Sedan dess har dagarna varit fulla av bedårande scener ute i hagen och Arikara och Amidon har båda växt upp till alldeles underbara, perfekta nu-drygt-tre-månaders-föl. De har gått i flock med sina mammor och moster Red Nacona och farbror russet Tell’s Gangster i en stor, kuperad hage med både öppna ytor och stenigare och skogiga partier så de har kunnat få både sträcka ut i vilda galopper och lära sig läsa terrängen och lyfta ordentligt på fötterna. Genom att ge fölen ordentligt med rörelse i kuperad terräng under deras tre första månader i livet bättrar man förutsättningarna ordentligt för starka, hållbara ben och kroppar i framtiden. Nokotan är en ras som redan med generna kommer med en hållbar fysik, men för mig är också mycket viktigt att jag tar tillvara på detta genom en bra start för fölen.

 

 

Äntligen händer det grejer!

Äntligen, äntligen är en del över av denna långa väntan som började i och med att jag våren 2017 bestämde mig för att importera en ny hingst! Den 24e maj födde nämligen Frideborg ett underbart stoföl. Allt har gått bra och nu, en vecka gammal, är den lilla en sprallig och nyfiken liten krabat. Frideborg var beräknad till den 23a maj så hon var ju helt klart punktlig. Blåmes däremot slängde jag just en blick på genom fönstret, där hon står i hagen vid huset med sin stora mage. Hon var beräknad till den 22a maj och henne har jag tyckt mig se tecken på att det är fölning på gång inom ett dygn i drygt två veckor nu… Nu står hon därute och det droppar lite mjölk från juvret hennes och jag skulle så gärna vilja tro att nu måste det väl ske inom ett dygn. Men det har jag ju som sagt, sagt ett antal gånger redan! Jag är så otroligt nyfiken på vad det blir!!

DSC_0713

Jippi, vad livet är härligt! Djupto Arikara, fem dagar gammal

Färger, färger, färger…

Åh, jag VET att det är bara att vara inställd på att vi har MINST en hel månad kvar av riktig vinter, och då menar jag riktig vinter, det kan lika gärna smälla till med ett par veckor av tjugo minus i mars som nu, men åh, vad jag börjar längta efter vår och att naturen ska vakna till liv och visa sin fulla färgprakt! Det är fånigt, för samtidigt älskar jag vintern och att bo här i norr och jag tycker det är mycket behagligare här för hästarna än i leriga, råa Skåne och Östergötland som jag härstammar från. Och visst är det gott om färg här även mitt i vintern, till och med mitt i mörkret kan vi ju bjudas på en riktig färgshow av norrskenet, och den låga solen bjuder på en hel del färgstarka himlafenomen, som häromveckans pärlemormoln.

DSC_4651

Pärlemormoln över Djupto

Men just i år finns det förstås en annan anledning, eller tre anledningar, att längta lite extra efter våren. Fölen! Och det är ju rätt roligt att fundera över vilka färger fölen kommer ha.

Jag börjar med det enkla: fux + fux = fux.

Nu är ju mina fuxar lite kamouflerade, i och med att de också bär på konstantskimmel, men Copper är i botten fux och det är också Frideborg, som redan nu är rund som en boll och jag hoppas för hennes skull att hennes föl inte drar ut på tiden! Den fölungen kan man alltså med säkerhet säga kommer bli fux i botten. Sedan då? Båda föräldrar bär på konstantskimmel och det är mycket troligt att fölet också får det anlaget. Sannolikheten är 75 %, men jag tänker inte gå in mer på vetenskapen bakom färggenetik idag. Både Copper och Frideborg har en ordentlig bläs och varsin vit halvstrumpa, så jag skulle tro att även fölet får något vitt tecken, även om det är ganska okänt vad exakt som orsakar det vita. Copper bär på overoskäckanlaget, även om han inte har några fläckar på kroppen, men det bär inte Frideborg på, trots att hon alltså har ungefär lika stora vita tecken som Copper. Men det som jag tycker ska bli mest intressant att se, är vilken nyans av fux fölet får, och framför allt, vilken färg på manen! Frideborg är flaxfux, med som namnet antyder linfärgad man, det är samma anlag som man ser hos haflingers och ofta på gotlandsruss, nordsvenskar och ardennrar. Copper däremot är något helt annat. Jag har inte hittat något svensk benämning på det, men med lite efterforskning tror jag att han är vad som på engelska kallas sooty, eller smutty chestnut. Det är en mörkare fuxnyans, men inte som lever-/svettfux, utan detta anlag färgar fuxen mörkare på vissa punkter, framför allt manen, som på Copper skulle varit nästan svart, om det inte vore för att han bär på ytterligare en färgmodifierare som på engelska benämns “frosty roan” och visar sig i mycket vita strån längs rygglinjen och i manen, och Coppers man ser därför grå ut på håll.

DSC_4711

För att återgå till fux, så måste det komma från båda föräldrar för att avkomman ska bli fux. Dock innebär inte det att båda, eller ens någon av, föräldrarna måste vara fuxar, utan det kan ligga gömt. Copper är ju dock solklart fux, så då vet vi att han ger genen till avkomman.

Men om vi då tar en häst som Leona som är lika solklart (nattsvart) svart, ja så svart är hon att hon inte bleks ens en sådan varm solig sommar som vår senaste, så kan det vara så att Leona gömmer på fux. Om man inte vill gentesta, och så nyfiken är inte jag, så kan man gå tillbaka i generationerna och titta på om det finns några fuxar bland Leonas förfäder, eller om de har gett fuxavkommor och mig veterligen finns inte det, så jag förmodar att hon inte bär på fux och att fölet därför inte kan bli fux. Blir det svart då, alltså? Mja, kanske, men det kan också bli ett brunt föl. Anlaget för brunt finns inte om hästen är svart, men en fux kan bära på det utan att det syns och Coppers mor, Penny, var brun, eller närmare bestämt svartbrun, vilket en del tror orsakas av en något annorlunda gen än den som ger en “vanlig” brun häst, men det har man inte kunnat visa. Så om Copper bär på brunt kan fölet bli brunt, annars inte. Leona är som sagt svart, svart och bara svart, sånär som på några vita strån i pannan, och faktiskt lite lite vita stickelhår på flankerna, men i och med att Copper också bär på konstantskimmel skulle även fölet kunna bli det. Och kommer Coppers frostiga man föras vidare? Det har för övrigt även Leonas mor, men om det skulle kunna föras vidare den vägen när nu inte Leona har det, är jag mycket osäker på. Något vitt tecken kanske dyker upp, men lika gärna inte alls, tror jag, och lite trött på vitt är jag såhär mitt i vintern, haha. De blivande föräldrarnas mödrar får stå modell för en svartbrun konstantskimmel och en svart konstantskimmel med mycket frosty man.

Slutligen ska jag spekulera i hur Blåmes fölunge kommer se ut. Blåmes är svartskimmel, alltså svart med konstantskimmel på det. Så scenariot ter sig liknande det för Leona, men med en högre sannolikhet att fölet blir konstantskimmel (75 % jämfört med 25 % i Leonas fall). Men! Tittar vi bakåt i generationerna så hittar vi farmor Bird Woman, som var fux vilket innebär att Blåmes far, Bluebird bär på fux även om han också är svart (plus konstantskimmel) och möjligen, men bara möjligen, kan ha lämnat det anlaget vidare till Blåmes. Därtill har Blåmes en stjärn, en vit halvstrumpa och lite vitt på ena kronranden så något slags vitt tecken kan man nog förvänta sig även här. Däremot är inte Blåmes så frosty, hon är närmare en typisk traditionell konstantskimmel, med nästan helt svart man och svans, så hur fölet blir…?

DSC_3291

Koppar + silver = sterlingsilver??? Här syns också tydligt hur Coppers frostyanlag ger vitt längs rygglinjen och i manen, medan Blåmes “vanliga” konstantskimmel har jämnare spridda vita strån.

Ett och ett halvt årskrönika

Nyårsafton 2018. Det stormar och snöar ute och det är nästan ett och ett halvt år sedan jag uppdaterade något här. En lämplig dag för en liten tillbakablick på året, måhända?

När jag senast skrev, så hade jag åtta ston och väntade på att min nya hingst skulle anlända. Nu har jag fem ston och min härliga nya hingst har anlänt. Det kändes inte rimligt att stå med åtta avelsston. Jag har visserligen plats, och tillgång till foder (även detta besvärliga år, vilken lättnad!), men det är många hästar. Särskilt när man tänker på att det även är tänkt att utökas med föl. Tre av stona; Ronnie, Rosamunda och Purple Rain är alla nära besläktade och efter att ha först lagt ut Purple Rain till salu, kom jag fram till att det var henne jag tyckte bäst om av de tre så det blev till slut Ronnie och Rosamunda som fick flytta och har nu blivit “sörlänningar” båda. Det är ju också ett viktigt steg för rasen, att hästarna verkligen kommer ut och visar upp sig.

 

Rosa och Ronnie

Helsystrarna Rosamunda och Ronnie innan flytten söderut. I bakgrunden Grå Grävling och Frideborg. Sommaren 2017.

Så ska jag berätta om Grå Grävling. Grävling var nog den vackraste hästen i min lilla hjord, jag tycker hon hade en nästintill fulländad exteriör. Hon hade också ett mycket vänligt sinne. Men hon trivdes inte i fångenskap. Vackra Grävling var, trots att hon aldrig skulle göra en fluga förnär, mycket svår att komma nära. Åren gick och hon fortsatte att vara skygg. Med lite färre hästar på gården förra sommaren så hade jag tid att lägga på Grävling, och gjorde det också. Jag spenderade mycket tid med att bara vara med henne och Blåmes, som gick tillsammans i hemmahagen och det gick bra, det gick faktiskt jättebra och Grävling började tycka riktigt bra om att jag kom och borstade och grejade med henne. Men till hösten kom bakslagen. Det var dags att flytta till vinterhagen och jag såg med en gång att Grävling blev mer på vakt på de mindre ytorna. Jag var också tvungen att verka henne, jag hade redan väntat länge nog i hopp om att först få henne att acceptera att jag var nära. För att kunna få tag i henne fick jag locka in henne i en mindre fålla och redan när hon insåg att hon var instängd där inne såg jag att det som vi byggt upp under sommaren var som bortblåst. Genom en långsam process av “approach and retreat” kom hon till slut upp till mig och lät mig lägga grimma på. Jag visste att jag kunde ha “tvingat fast” henne i ett av fållans hörn och fått på grimman mycket snabbare, men jag hoppades fortfarande att kunna hålla kvar något av förtroendet vi byggt upp under sommaren. Men Grävling var rädd, fruktansvärt rädd. Hon var dock ingen farlig häst och hon stod som ett ljus hela tiden jag verkade, men hela hon darrade konstant. Jag gjorde klart jobbet och släppte ut henne och hela den vintern var det med misstänksamhet hon såg på mig. Visst kunde hon komma fram och sniffa lite nyfiket och kanske tillåta en smekning på halsen, men hon såg alltid till att inte bli fast på några av hagens trängre ställen. Visade jag mig vid någon av grindarna som man kunde dela av och stänga in med, vände sig Grävling genast och såg till att ta sig ut på större ytor. Det hela var och är en oerhörd sorg för mig. För mig var det uppenbart att Grävling inte accepterade fångenskapen. På stora ytor, där hon kunde komma och gå som hon ville, visade hon gärna sitt vänskapliga jag, men fick hon inte styra det så ville hon inte vara med. Hade jag bott kvar i North Dakota så hade jag behållit Grävling och låtit henne ströva halvvilt på de stora vidderna, men min gård har inte de egenskaperna som kunde tillåta henne att göra det och må bra. Rent krasst, så skulle det inte heller vara särskilt accepterat av omgivningen. Eftersom jag varit nära Grävling i nästan hela hennes liv och sett hur ont fångenskapen gjorde henne kändes det för svårt att hitta ett hem där hon skulle må bra, så jag tog till slut det mycket tunga beslutet att låta henne somna in. Det skär i hjärtat än idag och jag tänker ofta på vad som kunde gjorts annorlunda, för jag vet att hon var en vänlig häst och med rätt start tror jag hon skulle accepterat fångenskapen och blivit en fantastisk vän. Nokotahästar är inte svåra hästar, men en sak jag själv tycker mig ha märkt är att de behöver en start med fokus på närhet och vänskaplighet. Det är inte så svårt att lära en nokota att ledas eller ridas, de vill gärna vara till lags, men för att få dem att verkligen trivas ska man inte glömma bort att de också gärna vill ha kravlös närhet.

20181226_201437

Vackra, vänliga Grå Grävling. Sommaren 2017.

Det var redan för mig en ganska tung vinter som hästägare i och med bakslagen med Grävling. Men jag gladdes åtminstone åt att allt hade gått så bra med min nya hingst, Copper. Men så en marskväll kom en hund på besök här och jagade ut Copper ur sin hage och in i stonas och hade jagat runt dem ett tag innan hundägaren fick fatt i hunden. Allt detta hade hänt medan jag var inne och lagade kvällsmat och åt och läste läxor med barnen och till slut fick de i säng. Så jag var alltså hemma, men hade ingen aning om kalabaliken som försiggick där ute. Hundägaren tänkte inte heller på att knacka på och berätta vad som hänt, utan detta fick jag veta nästa dag. Så när jag gick ut för en sista koll på (den nattsvarta) kvällen möttes jag av en grupp uppjagade, beblandade hästar, varav ett par ston som kommit i brunst och uppvaktades flitigt av Copper… Jag var rent ut sagt förtvivlad, som sagt hade jag ingen aning om att det varit en hund där, utan jag trodde helt enkelt att det var jag som inte var kapabel att hålla hingst och ston och innan jag fått ordning på hästarna var jag redo att göra mig av med hela högen. Men faktiskt, jag fick ordning på dem. Själv. I mörkret. Och allt redde upp sig till slut. Som tur var blev ingen dräktig. Men Copper som nu förstått att han var hingst och att det fanns dem som ville ha honom, i kombination med att han fick gå i en mycket liten fålla en period blev lite besvärlig, men lugnade genast ner sig när snön smält och han fick större ytor och ännu mer när han sedan fick komma till sina ston på riktigt.

Copper har gått med Leona, Frideborg och Blåmes i sommar och jag vågar inte tro på det förrän de verkligen kommit, men det väntas tre föl till sommaren. Jag är mycket förväntansfull och har redan kommit på namn åt dem, men det känns som ett dåligt omen att säga så mycket redan nu, bara halvvägs in i dräktigheten. Men jag ska i alla fall avslöja att alla namnen har med North Dakota att göra och börjar på A, då jag vill markera att det här är början på något nytt.

DSC_4568

Det är busväder ute idag, men det berör inte Copper och Frideborg så länge “matdosan” bjuder på gott. Jag tyckte redan i somras att de verkade trivas ihop, så tänkte jag skulle prova låta de gå tillsammans över vintern också och det har funkat så bra. Lugnt och skönt och jag är glad att Copper slipper gå ensam hela vintern.

Det har hänt jättemycket också på gården i sig. Det har rensats och öppnats upp nya hagmarker åt hästarna. De har en ny, stor ligghall med en alldeles nybyggd, isolerad skötselavdelning, som vi dock inte invigt än, då både jag och hästarna gillar att vara ute, hihi. Men det är skönt att ha tillgång till ett uppvärmbart utrymme som också kan användas som sjuk-/fölningsbox. Vinterhagen har blivit uppgrusad kring ätplatserna och en liten ridvolt har vi anlagt för även om jag inte har så mycket tid till träning av hästarna så underlättar det ju enormt att ha en separat yta som är gjord för det. Och det är en utmärkt plats för barnen att lära sig styra hästarna, och ha mycket roligt!

_20180810_220915

Lite lek på nya ridvolten. Är man stor måste man vara snäll och det är Leona, särskilt när det gäller barnen.

Nystart

DSC_0791

Det har varit en turbulent tid med ändrade familjeförhållanden här på Djupto och nu ett drygt år senare står jag på egna ben med en egen liten hästhjord att sköta. Jag stod också inför det faktum att det inte längre fanns någon vuxen nokotahingst i Sverige, men jag stod med åtta ston. Rent praktiskt hade nog det enklaste beslutet varit att avveckla och bara behålla de absoluta favoriterna som ridhästar. Men min passion ligger i hela rasen och det hade ju också varit svårt att välja bort några av dessa underbara individer så i april åkte jag till Norddakota för att hitta mig en ny avelshingst. Jag tror jag lyckades. Jag har iallafall valt ut en och i slutet av september väntas han anlända till Djupto. Det känns oerhört roligt och spännande. I och med att han kommer så sent på året så kommer jag inte att betäcka några ston redan i år, men min tanke är att nästa år ska åtminstone Blåmes, Leona och Frideborg betäckas. Det blir nog bäst så i vilket fall, för då har jag tid att riktigt lära känna och börja utbilda Copper, som är tre år gammal, utan distraktionen av ston. Men visst längtar jag efter den dagen när det återigen föds föl på Djupto! /Emma

DSC_0162.JPG

Copper Canyon Chief *2014 e: Hail Chief u: Penny.  Norddakota, april 2017