Grå Törnskata bjuder in till lek.
Skata makes an invitation for some play.

Vintern den här säsongen har rent ut sagt varit under all kritik så här långt. Vägarna har varit ett solitt lager av is och även i hagarna har minsta lilla hovspår som gjordes i blötsnön, packats, smält och frusit om vartannat till ett minfält av såphala knölar. Flera omgångar med underkylt regn på det och livet har kännts som hämtat ur någon stor Hollywood-produktion med katastrofväder som tema. För oss människor är det frustrerande att ständigt gå med stapplande steg direkt vi kommer utanför dörren och för hästarna, som naturen byggt in en ständig strövardrift på, är underlaget nästintill olidligt.

Så när vädret äntligen slår om och ger oss bättre underlag och sedan ett mjukt lager snö tar det inte lång stund innan alla hagens hörn återigen besöks. Ett par varv runt hagen och någon bestämmer sig för att takten inte är tillräcklig. Likt snön över Norddakotas prärie virvlar snart hästarna runt och jag hinner nätt och jämnt med att ens fånga dem på några suddiga bilder. Även om det är ledaren, Grå Törnskata som ger första signalen till lek, så är övriga flocken inte långsam att haka på och gladast över inviten är nog Rosamunda, ett fyraårigt energiknippe som alltid haft nära till lek.

Jag skrattar gott åt hur Rosamunda far fram med svansen rakt upp i vädret så som vi är ganska vana att se henne. Hon blåser och frustar och gör krumsprång åt alla håll så jag blir alldeles solig inombords. Jag inser att jag har glömt bort hur tjockt diset verkade när jag först gick ut och jag märker inte att regndropparna återigen börjat falla med ett hot om nya lager is. Just nu passar vi bara på att roa oss i snön så länge möjligheterna finns.

Läs gärna mer om Rosamunda på hennes egen sida, som nu blivit uppdaterad och skrolla ner för att se mer av hästarnas vinterlek!

~~~~~~~~~~

Winter so far has been right out outrageous. The roads are a solid sheet of ice and in the pastures the smallest hoof print in one of the spouts of wet snow has been packed, thawed and then froze again to form a continuous mine field of slippery little humps. Several showers of freezing rain on top of that and life has felt like some huge Hollywood production with catastrophic weather as it’s theme. For us people it’s frustrating to have to walk with little small, shaky steps immediately we get out the door and for the horses, within whom Mother Nature has built in a constant strive to wander, it is nearly unbearable.

So when the weather finally shifts and gives us better footing and then a soft layer of snow on top of that it is not long until the pasture’s all corners are finally getting visits again. A couple tours around the pasture and then somebody decides that the pace is too slow. Like the snow over the North Dakota winter prairie the horses soon whirl around and I am just barely able to catch up for a few blurry shots. It’s the leader, Grå Törnskata that gives the first signal to play but the rest of the herd is not slow to catch on and happiest for the invite is probably Rosamunda, a four year old bundle of energy who always has had play close at hand.

I laugh joyfully at how Rosamunda races around with her tail straight up in the air, as we are pretty used to seeing her. She snorts and blows and frolics all directions so I get an all sunny feeling within. I realize that I have forgotten how thick the fog seemed when I first went outside and I don’t notice how the rain has started to fall again with threats of new layers of ice. Right now we just cheerfully grab the opportunity to enjoy the snow while it lasts.

Read more about Rosamunda on her own page that has now been updated!