Nyårsafton 2018. Det stormar och snöar ute och det är nästan ett och ett halvt år sedan jag uppdaterade något här. En lämplig dag för en liten tillbakablick på året, måhända?

När jag senast skrev, så hade jag åtta ston och väntade på att min nya hingst skulle anlända. Nu har jag fem ston och min härliga nya hingst har anlänt. Det kändes inte rimligt att stå med åtta avelsston. Jag har visserligen plats, och tillgång till foder (även detta besvärliga år, vilken lättnad!), men det är många hästar. Särskilt när man tänker på att det även är tänkt att utökas med föl. Tre av stona; Ronnie, Rosamunda och Purple Rain är alla nära besläktade och efter att ha först lagt ut Purple Rain till salu, kom jag fram till att det var henne jag tyckte bäst om av de tre så det blev till slut Ronnie och Rosamunda som fick flytta och har nu blivit “sörlänningar” båda. Det är ju också ett viktigt steg för rasen, att hästarna verkligen kommer ut och visar upp sig.

Helsystrarna Rosamunda och Ronnie innan flytten söderut. I bakgrunden Grå Grävling och Frideborg. Sommaren 2017.

Så ska jag berätta om Grå Grävling. Grävling var nog den vackraste hästen i min lilla hjord, jag tycker hon hade en nästintill fulländad exteriör. Hon hade också ett mycket vänligt sinne. Men hon trivdes inte i fångenskap. Vackra Grävling var, trots att hon aldrig skulle göra en fluga förnär, mycket svår att komma nära. Åren gick och hon fortsatte att vara skygg. Med lite färre hästar på gården förra sommaren så hade jag tid att lägga på Grävling, och gjorde det också. Jag spenderade mycket tid med att bara vara med henne och Blåmes, som gick tillsammans i hemmahagen och det gick bra, det gick faktiskt jättebra och Grävling började tycka riktigt bra om att jag kom och borstade och grejade med henne. Men till hösten kom bakslagen. Det var dags att flytta till vinterhagen och jag såg med en gång att Grävling blev mer på vakt på de mindre ytorna. Jag var också tvungen att verka henne, jag hade redan väntat länge nog i hopp om att först få henne att acceptera att jag var nära. För att kunna få tag i henne fick jag locka in henne i en mindre fålla och redan när hon insåg att hon var instängd där inne såg jag att det som vi byggt upp under sommaren var som bortblåst. Genom en långsam process av “approach and retreat” kom hon till slut upp till mig och lät mig lägga grimma på. Jag visste att jag kunde ha “tvingat fast” henne i ett av fållans hörn och fått på grimman mycket snabbare, men jag hoppades fortfarande att kunna hålla kvar något av förtroendet vi byggt upp under sommaren. Men Grävling var rädd, fruktansvärt rädd. Hon var dock ingen farlig häst och hon stod som ett ljus hela tiden jag verkade, men hela hon darrade konstant. Jag gjorde klart jobbet och släppte ut henne och hela den vintern var det med misstänksamhet hon såg på mig. Visst kunde hon komma fram och sniffa lite nyfiket och kanske tillåta en smekning på halsen, men hon såg alltid till att inte bli fast på några av hagens trängre ställen. Visade jag mig vid någon av grindarna som man kunde dela av och stänga in med, vände sig Grävling genast och såg till att ta sig ut på större ytor. Det hela var och är en oerhörd sorg för mig. För mig var det uppenbart att Grävling inte accepterade fångenskapen. På stora ytor, där hon kunde komma och gå som hon ville, visade hon gärna sitt vänskapliga jag, men fick hon inte styra det så ville hon inte vara med. Hade jag bott kvar i North Dakota så hade jag behållit Grävling och låtit henne ströva halvvilt på de stora vidderna, men min gård har inte de egenskaperna som kunde tillåta henne att göra det och må bra. Rent krasst, så skulle det inte heller vara särskilt accepterat av omgivningen. Eftersom jag varit nära Grävling i nästan hela hennes liv och sett hur ont fångenskapen gjorde henne kändes det för svårt att hitta ett hem där hon skulle må bra, så jag tog till slut det mycket tunga beslutet att låta henne somna in. Det skär i hjärtat än idag och jag tänker ofta på vad som kunde gjorts annorlunda, för jag vet att hon var en vänlig häst och med rätt start tror jag hon skulle accepterat fångenskapen och blivit en fantastisk vän. Nokotahästar är inte svåra hästar, men en sak jag själv tycker mig ha märkt är att de behöver en start med fokus på närhet och vänskaplighet. Det är inte så svårt att lära en nokota att ledas eller ridas, de vill gärna vara till lags, men för att få dem att verkligen trivas ska man inte glömma bort att de också gärna vill ha kravlös närhet.

Vackra, vänliga Grå Grävling. Sommaren 2017.

Det var redan för mig en ganska tung vinter som hästägare i och med bakslagen med Grävling. Men jag gladdes åtminstone åt att allt hade gått så bra med min nya hingst, Copper. Men så en marskväll kom en hund på besök här och jagade ut Copper ur sin hage och in i stonas och hade jagat runt dem ett tag innan hundägaren fick fatt i hunden. Allt detta hade hänt medan jag var inne och lagade kvällsmat och åt och läste läxor med barnen och till slut fick de i säng. Så jag var alltså hemma, men hade ingen aning om kalabaliken som försiggick där ute. Hundägaren tänkte inte heller på att knacka på och berätta vad som hänt, utan detta fick jag veta nästa dag. Så när jag gick ut för en sista koll på (den nattsvarta) kvällen möttes jag av en grupp uppjagade, beblandade hästar, varav ett par ston som kommit i brunst och uppvaktades flitigt av Copper… Jag var rent ut sagt förtvivlad, som sagt hade jag ingen aning om att det varit en hund där, utan jag trodde helt enkelt att det var jag som inte var kapabel att hålla hingst och ston och innan jag fått ordning på hästarna var jag redo att göra mig av med hela högen. Men faktiskt, jag fick ordning på dem. Själv. I mörkret. Och allt redde upp sig till slut. Som tur var blev ingen dräktig. Men Copper som nu förstått att han var hingst och att det fanns dem som ville ha honom, i kombination med att han fick gå i en mycket liten fålla en period blev lite besvärlig, men lugnade genast ner sig när snön smält och han fick större ytor och ännu mer när han sedan fick komma till sina ston på riktigt.

Copper har gått med Leona, Frideborg och Blåmes i sommar och jag vågar inte tro på det förrän de verkligen kommit, men det väntas tre föl till sommaren. Jag är mycket förväntansfull och har redan kommit på namn åt dem, men det känns som ett dåligt omen att säga så mycket redan nu, bara halvvägs in i dräktigheten. Men jag ska i alla fall avslöja att alla namnen har med North Dakota att göra och börjar på A, då jag vill markera att det här är början på något nytt.

Det är busväder ute idag, men det berör inte Copper och Frideborg så länge “matdosan” bjuder på gott. Jag tyckte redan i somras att de verkade trivas ihop, så tänkte jag skulle prova låta de gå tillsammans över vintern också och det har funkat så bra. Lugnt och skönt och jag är glad att Copper slipper gå ensam hela vintern.

Det har hänt jättemycket också på gården i sig. Det har rensats och öppnats upp nya hagmarker åt hästarna. De har en ny, stor ligghall med en alldeles nybyggd, isolerad skötselavdelning, som vi dock inte invigt än, då både jag och hästarna gillar att vara ute, hihi. Men det är skönt att ha tillgång till ett uppvärmbart utrymme som också kan användas som sjuk-/fölningsbox. Vinterhagen har blivit uppgrusad kring ätplatserna och en liten ridvolt har vi anlagt för även om jag inte har så mycket tid till träning av hästarna så underlättar det ju enormt att ha en separat yta som är gjord för det. Och det är en utmärkt plats för barnen att lära sig styra hästarna, och ha mycket roligt!

Lite lek på nya ridvolten. Är man stor måste man vara snäll och det är Leona, särskilt när det gäller barnen.