Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

Från ett par olika håll har jag hört åsikter om vildhästar som jag finner rätt förvånande. Människor som inte har någon egen erfarenhet alls av vildhästar har talat om hur opålitliga de är och att även om man skulle kunna tämja en så skulle den aldrig vara lika pålitlig som en häst med tamt ursprung född i domesticerad miljö. Det vilda skulle dessutom följa med i generationer. Jaha? Kanske borde jag vara tacksam för dylika råd och lägga av med nokota®hästar och skaffa någon helt domesticerad ras istället, men jag tror våra nokotas® måste ha hjärntvättat mig, för jag kan bara inte släppa dem. På något sätt lyckas de snärja in mig att tro att kontakten jag får med dem är djupare än med andra hästar jag haft. Jag, som aldrig varit något direkt hästgeni, har lyckats få en trevlig, tam kompis som t.o.m. går att rida av hästar som innan bara gått så fritt och ohanterat det går i de stora hagarna på och kring Kuntz Ranch. Det måste vara ett tecken på …opålitlighet?

Nisse, the first horse I ever started, on his less than tenth ride. He now does tours in the Swedish mountains.

Hur jag än ser på det så kan jag inte se något annat än att nokota®hästarna är precis lika pålitliga som vilka andra hästar och därtill med den där speciella kontakten. För jag tror inte att det är något märkligt undantag att vi själva nu har två hästar som går i ridskoleverksamhet, särskilt inte när jag tänker på att det finns det fler nokotas som gör, som dessutom har en mycket mer fri uppväxt än våra Ronnie och Rosamunda. De båda bär eleverna på dagliga lektioner, busar i hagarna och vilar däremellan tryggt i sina spiltor. De har även redan varit runt och visat upp sig på flertalet olika kurser och tävlingar, nu senast var det Ronnie som vann räven i en Hubertusjakt tillsammans med Helen Thorstensson. En gren som en hel del nokotas® i östra USA numer tryggt tar sina ryttare genom. Nokotas® som är födda och uppväxta i North Dakota.

Ronnie playing domestic horse at a dressage show together with Helen Thorstensson.

Inte heller tror jag det är något undantag att vår Grå Törnskata efter att ha levt fem år helt ohanterad nu blir både riden och får dra det ena arbetsredskapet efter det andra.  För det var ju de helt vilda hästarna från nationalparken som visade sig så trevliga och pålitliga som fångade familjen Kuntzs intresse till att börja med. Förutom Bad Toe -hästen som alltid drog in bensinpengarna i Cowboy Race och sedan tryggt bar barnen som ville skritta av honom efter löpen, så finns det många fler exempel, som Reasy, som fick sitt namn för att hon var så lätt att rida in -Real Easy. Ett annat exempel på nokota®hästarnas otroliga förmåga att knyta band med sina människor fick vi se i helgen som var, då Jerusha Steinert och NHC-uppfödde Mesabi Warrior tog Grand Champion-titeln i “American Horsewoman’s Challenge”. Jerusha  och fyraåriga Mesabi som var en helt ohanterad hingst fram till för sex månader sedan, tog sig i helgen med bravur igenom tävlingens fyra grenar frihetsdressyr, cowboy dressage, extreme cowboy race och en avslutande freestyle final. Grenar som alla bygger på god kommunikation med hästen. Jerusha är en otrolig hästmänniska men jag har ändå svårt att se att det skulle gå med en opålitlig häst.

Grå Törnskata helping us feed the farm’s all critters.

Så medan Ronnie tryggt sover utsträckt i sin ridskolespilta så fortsätter jag tryggt att leva med våra nokota®hästar. Läs gärna mer om Ronnie på hennes egen sida och besök gärna också Jerushas hemsida här.

~~~~~~~~~

In a couple places I have picked up some opinions on wild/feral horses and mustangs that I find quite surprising. From people that I know have no actual experience of their own of wild horses I have heard that wild horses are so unreliable and even if one would be able to gentle one, it would never be as trustworthy as a domestic horse could be and that the wild would stay with the horses through generations. Alright?Perhaps I should be thankful for such advice and stay away from the Nokota® horses and instead have truly domestic horses, but I think I must have been brain washed by the nokotas® for I just can’t let them go. Somehow they trick me into believíng that the contact I feel with them is deeper than with other horses I have been around. I, that have never been been any horse expert have somehow managed to get a good, tame friend that is even rideable from a horse that previously only have run as free as possible in the large pastures on and around Kuntz Ranch. That must be a sign of …Non-trustworthiness?

Ronnie’s first time with someone on her back. Rosamunda and the weanlings are eager to learn.

Which ever way I look at it I cannot see anything than that the nokota® horses are just as reliable as any other horse and with that, that special contact. For I don’t think it’s some strange coincidence that we ourselves now have two horses working full time on a riding school, especially not when I think about that there are more nokotas® that do, that had even grown up much more freely than our Ronnie and Rosamunda. They both carry the students through daily lessons, have fun in the pastures and in between rest all relaxed in their stalls.They have also been around to a few shows and clinics already, latest it was Ronnie that caught the (stuffed teddy-) fox in a hunt together with Helen Thorstensson. A discipline that also a fair few nokotas® that were born and raised in North Dakota nowadays securely takes their riders through in eastern US.

Ronnie played a role during two years in an open air play with Höga Kusten Teaterförening.

I also don’t think that it’s any exception that our Grå Törnskata after having lived her first five years totally untouched nu is both riden and pulls a bunch of different farm equipment. For it was the truly wild horses of the national park that turned out to be so nice and reliable that caught the interest of the Kuntz family to start with. Other than Bad Toe -the Cowboy Race gas money horse that the kids would fight over to ride for the after race cool down, there are many more examples, such as Reasy, the mare who got her name because she was so easy to start riding -Real Easy. Another example of the nokota® horses’ amazing skill in bonding with their people we got to witness last weekend, when Jerusha Steinert and NHC-bred Mesabi Warrior became Grand Champions of “American Horsewoman’s Challenge”. Jerusha and Four-year-old Mesabi who was an untouched stallion until six months ago rocked the challenge’s four different parts; liberty, cowboy dressage, extreme cowboy race and the finalling freestyle program. Disciplines that all are about communication with the horse. Jerusha is an amazing horsewoman but I still find it hard to see that it would be possible with an unreliable horse.

Mesabi Warrior with his mother running pretty much free on the North Dakota plains.

So while Ronnie confidently rests flat on her side in her riding school stall I confidently continue to live with our nokota® horses. Read more about Ronnie on her own page and a visit to Jerusha’s website is also highly recommended.