Archives

En sagohäst / A fairy tale horse

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

En morgon för några veckor saknades Eyrie från sin hage. Vi hade haft henne hemmavid ett tag för att enklare kunna ge henne vård för ett elakt skavsår så när Seth kom ut till en tom hage på morgonen antog han att hon helt enkelt tröttnat på den långt ifrån präriestandard lilla hagen och stuckit tillbaka till sina vänner på sommarbete ett par km hemifrån. Men hon var inte där. Inte heller hade hon stannat till vid hagen med Blå Åskhök och hans tre flickvänner, eller gått västerut till de tre unghingstarnas hage, trots att hon var i brunst. Vi hade vid det här laget börjat bli rätt oroliga då det verkade märkligt tyst och lugnt runtomkring. Inte alls som andra gånger när någon av hästarna har hamnat på fel sida stängslet. Hagen som Eyrie gick i är mycket avlång med vägen på ena sidan och ett kalhygge på andra sidan. Stängslet såg helt intakt ut mot vägen så vi antog att hon måste gått ut mot skogen även om det inte fanns några uppenbara smitarhål där heller. Så vi provade igen att gå över skogen mot sommarbetet och ropa efter Eyrie. Men inget svar. Vi var nu riktigt oroliga och gick hemåt igen för att börja kontakta grannar. När vi kommit fram till huset och stod och funderade lite utbrister plötsligt Seth att “Där kommer hon ju!”. Mycket riktigt, över kalhygget kom Eyrie lugnt gående, stannade ett ögonblick till på ett litet krön och såg sig omkring för att sedan fortsätta ner mot stängslet och låta Seth släppa in henne igen. Det slog mig där hon kom vandrades att hon inte alls såg ut att vara på fel ställe, utan tvärtom, som om hon var en del av naturen, på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Det fick mig att minnas hur jag som liten kunde sitta och drömma om kvällarna att jag skulle få se en alldeles vit sagohäst komma fram ur skogen. Var det i själva verket Eyrie som var sagohästen?

At the edge of the woods a fairy tale horse was waiting for  me.

At the edge of the woods a fairy tale horse was waiting for me.

Om jag går tillbaka till mitt perspektiv som barn och tänker på hur jag ur det skulle ha upplevt Eyrie och våra andra Nokota®hästar och det liv som jag får leva med dem så är det uppenbart. Det är en saga som jag aldrig ens hade vågat hoppas skulle vara sann och jag fick bli en del av sagan en mjuk försommarkväll för elva år sedan. Efter ett år som praktikant på Highway 200 Greenhouse i Sutton, Norddakota, avslutade jag min USA-vistelse med en liten resa till västra delen av staten som jag älskade så mycket. Norddakota var då mycket okänt bland turister och så tidigt på säsongen var jag i stort sett ensam även i nationalparken, Theodore Roosevelt, vid Medora. Jag tillbringade dagarna med att bara ströva omkring och insupa Bad Lands-landskapet och de omgivande prärievidderna. En kväll när det var tyst sånär på några avlägsna prärievargars ylande och vindens sus i gräset kom jag fram till ett ganska stort band vildhästar. Hästarna verkade oberörda av min närvaro och jag kunde sätta mig att betrakta dem tills mörkret föll. Det var som en dröm att få vara där och då visste jag ändå inte att det var Nokota®hingsten Wanblee och hans band som jag såg och att det var en hel sagovärld som började öppna sig för mig där i präriegräset.

Wanblee's band in early June 2003.

Wanblee’s band in Theodore Roosevelt National Park, early June 2003.

Det finns dem som anser att Nokota®hästarna som ras bara är påhitt. Att hästarna varken är en unik ras och att de omöjligt kan ha något gemensamt med de hästar som strövade i samma område kring förra sekelskiftet. Att det bara är en barnslig dröm att nokota®hästarna som varit isolerade i nationalparken i 60 år på något sätt skulle kunna säga oss något om äldre tiders hästar. Samma idéer som ledde till att Wanblee och hans band några månader senare skulle jagas in i fållor för att avlägsnas från parken precis som tidigare hänt många andra Nokota®hästar. Men att hästarna har unika karaktärer och påminner mycket om avbildade äldre tiders hästar är oavsett uppenbart för de flesta som har lite erfarenhet av dem och lyckligtvis var familjen Kuntz tidiga nog att upptäcka hästarna så Wanblee och hans band kunde flytta till ett nytt hem och inte åka till slakt som annars hade varit fallet.

Wanblee newly arrived at the Kuntz Ranch some months later.

Wanblee newly arrived at the Kuntz Ranch some months later.

Jag kunde inte släppa tanken på vildhästarna och några år senare letade jag mig äntligen fram till Kuntz Ranch där sagan skulle fortsätta. Där fick jag återse Wanblee men också lära känna många andra Nokotahästar från parken och deras ättlingar. Att få leva mitt i bland hundratals vilda hästar på prärien och att nu kunna titta ut genom vårt eget köksfönster och se vår vita sagohäst i skogskanten hade jag inte ens försökt drömma ihop som barn. För sedan dess har Eyrie hållt sig i hagen och hur eller varför hon tog sig ut vet vi ännu inte. Kanske hon bara ville påminna om gamla glömda drömmar som blivit sanna utan att märkas.

Läs gärna mer om Eyrie på hennes egen sida.

Most definitely a dream like view from our own house.

Most definitely a dream like view from our own house.

~~~~~~~~~~

One morning a few weeks ago Eyrie was missing from her pasture. We had had her at home for a while to easier doctor her for a stubborn rash so when Seth that morning got out to an empty pasture he simply assumed that she had got tired of the far from prairie standard little pasture and left to go back to her friends on summer pasture a couple kilometers from home. But she was not there. Neither had she stopped by the pasture with Blå Åskhök and his three mares, nor gone west to the three young stallions pasture, even if she was in heat. We had by now got pretty worried since it seemed strangely quiet around. Not at all like other times when horses have got on the wrong side of the fence. The corral that Eyrie was in is quite long and narrow with the road on the one side and an old clear cut on the other. THe fence looked all intact along the road so we figured that she must have gone out on the forest side even if we saw no obvious holes there either. We tried once again to go across the forest toward the summer pasture and call for her. But no answer. By now we were quite worried and went home to contact neighbors. Before we had reached the house Seth suddenly says “There she comes!”. And correct, across the clear cut Eyrie came walking calmly, stopped for a second on a small crest and looked around to then continue down to the fence and let Seth let her back in. When I saw her come wandering it seemed like she was not at all in the wrong spot, like she was very much a part of the nature in a way I can’t really describe. It reminded me of how I as a child could sit and dream in the evenings about how I would suddenly see an all white horse appear out of the forest. Was that fairy tale horse actually Eyrie?

Another white saga horse. Stallion Thunder Butte looks like a dream in the prairie evening sun.

Another  saga horse. Stallion Thunder Butte looks like a dream in the evening sun.

If I go back to my perspective as a young child how I would have seen Eyrie and the Nokotas® and the life that I get to live with them it is obvious. It is a fairy tale that I would never even had hoped would be true and I became part of the tale a soft early summer’s evening eleven years ago. After a year as an intern at the Highway 200 Greenhouse in Sutton, North Dakota, I finished my stay in the US with a trip to the western part of the state that I had grown to love so much. North Dakota was then quite unknown among tourists and that early in the season I was practically alone also in the national park, Thedore Roosevelt, by Medora. I spent the days just wandering around soaking up the Bad Lands landscape and the surrounding grasslands. One evening when it was all still except for som coyotes’ distant howling and a soft whispering of the wind through the grass I reached a rather large band of wild horses. The horses were not very worried about my presence and I could sit down and watch them until night fall. It was like a dream to get to be there and then I didn’t even know that it was the Nokota® stallion Wanblee and his band that I was watching and that it was a whole dream world that was opening for me there in the prairie grass.

Evenings like this makes it hard not to fall in love with North Dakota.

Evenings like this makes it hard not to fall in love with North Dakota.

There are those that think that the Nokota® horses as a breed is just a fiction. That the horses are not any unique breed and that they impossibly could have anything in common with the horses that roamed freely in the area by the turn of the last century. That it is only a childish dream that the horses that have been isolated in the national park for 60 years in any way could tell us anything about older times’ horses. Such ideas also led to that Wanblee and his band a few months later would be rounded up and sold from the park, just as had already happened to many Nokotas®. But that the horses have unique characteristics and do share some with older times’ horses is either way obvious for anyone that has a little experience of the Nokotas® and luckily the Kuntz family had noticed the horses’ uniqueness early enough that Wanblee and his band could move to a new home and not go to slaughter which would otherwise have been the most probable case.

Stallion Spotted Gordon (in front) and band look nearly unreal

Stallion Spotted Gordon (in front) and band continue the Nokota® saga.

I could not stop thinking about the wild horses and a few years later I finally found my way to the Kuntz Ranch where the saga would continue. There I got to meet Wanblee again, but also got to know many other Nokota® horses from the park and their descendants. To live among hundreds of wild horses on the prairie and to now be able to look through our kitchen window and see our white fairy tale horse at the edge of the woods I would not even had tried to dream up as a child. Why and how Eyrie got out that night is still unknown to us. Perhaps she only wanted to remind us about some old childhood dreams that had come true.

Read more about Eyrie on her own page.

Some dreams turned out to have come true.

Some dreams turned out to have come true.

En hopptalang, som många andra Nokotas® / A jumping talent, like many other Nokotas®

Please scroll down to the ~~~~ line to read the post in English.

För ungefär ett år sedan nämnde vår fantastiska vän Helen att hon tyckte det hade varit roligt att ta en av våra hästar till kvalitetstävlan. Vi själva har inte mycket erfarenhet av sådant men tyckte iden lät intressant. Vi kom fram till att Rosamunda skulle vara en bra häst för uppdraget och året som varit har hon under perioder varit uppstallad på Örnsköldsviksortens Ryttarklubb där Rosamunda och Helen har haft bättre träningsmöjligheter.

DSC_0379

Rosamunda trying the fences at our neighbor’s. Photo by Ronja Hillman.

För ett par veckor sedan var det så till slut dags. Dagen började med mätning och till vår förvåning visade det sig att Rosamunda faktiskt är en ponny. Vi har trott att hon skulle ligga just över ponnymåttet men istället för vårt gissade 153 cm är hon i dagsläget 148 cm. Hon är förstås fortfarande samma Rosamunda men att hon är ponny ger lite andra möjligheter inom hennes nya jobb på ridskolan. Sedan var det dags för själva bedömningarna av Rosa. Hos tre olika domare fick hon visa upp sin exteriör och rörelser, löshoppningstalang samt rörelser under ryttare. Hennes slutresultat följer nedan och med det blev hon utnämnd till bästa hopptalang i sin klass.

Rosamundaresultat

Futurity results. Type: 8. Head, neck, chest: 8. Legs: 7. Walk: 7. Trott: 7. Loose jumping: 7. Disposition, loose jumping: 7. Walk under rider: 7. Trott under rider: 7. Canter under rider: 7. Disposition under rider: 7. Conformation: 7,40. Movements: 7,33. Total jumping: 7,17. Total movements: 7,17.

Rosamundas klass bestod visserligen enbart av henne själv och en till ponny, men det är kul att se att vår vildhäst vars enda “avelsmål” varit att överleva i det fria står sig rätt bra jämfört med ponnyer som avlats för tävlingsprestation i flera generationer. Överlag var kvalitetsbedömningen det en mycket trevlig upplevelse med domare som hade en mycket positiv syn på deltagarna och både framhävde hästarnas goda sidor och talade konstruktivt kring de sämre sidorna. Förhoppningsvis får vi se fler Nokotas® visa sina goda talanger på treårstest och kvalitetsbedömning för talanger och då framförallt hopptalanger finns det många inom rasen. Kanske vi kommer få se Rosamundas dotter efter Buckbrush på framtida bedömningar. Dottern, Purple Rain är född 2012 och är till salu. Läs mer om henne under salusidan här.

If nothing else then Purple Rain is at least definitely a talent of being somebody's best friend.

If nothing else then Rosamunda’s daughter Purple Rain is at least surely a talent at being a person’s best friend.

~~~~~~~~~~

About a year ago our fantastic friend Helen mentioned that she thought it would be fun to enter one of our horses in a “quality show”, a sort of futurity where young horses’ talent as riding horses is judged. Ourselves we don’t have much experience with such but thought it sounded interesting. We decided that Rosamunda would be a good horse for the job and during the past year she has at times been boarded at the Örnsköldsviks Riding Club where Rosamunda and Helen have had better training options.

DSC_0053

Rosamunda third from the left on the North Dakota prairie. Growing up in a large herd with lots of space to move helps also a talent stay sound for many years.

A couple weeks ago it was finally time for the futurity. The day started with measuring of whither height and to our surprise it showed that Rosamunda actually is a pony. We have thought that she would be somewhere right above pony height but instead of our guessed 153 cm she is 148 cm. She is of course still same Rosamunda but being a pony gives her some other opportunities within her new job at the riding school. After that it was time for the actual judging part. At three different judges Rosamunda got to show her conformation and movements, jumping without rider and movements under rider. Her results are shown below the second paragraph in the Swedish part of the post and with those results she earned the best jumping talent in her class.

Being scrutinized by the judge who also thought Rosamunda was a very kind horse.

Being scrutinized by the judge who also thought Rosamunda was a very kind horse.

Rosamunda’s class was however only her and one other pony, but is still fun to see that our wild horse whose only “breeding goal” has been to survive on the free range measures up pretty well to ponies that have been bred for the arenas for generations. Overall the futurity was a very nice experience with judges that had a very positive look on the participants and both enhanced the horses’ good sides and spoke kindly about the lesser sides. Hopefully we will get to see more Nokota® horses show their talents at futurities for talents, especially jumping talents there are many within the breed. Perhaps we will see more of Rosamunda through her daughter by Buckbrush in the future. The daughter, Purple Rain is born 2012 and is for sale. Read more about her on the for sale page.

Scout

Please scroll down to read the post in English…

Under ett par års tid förde mitt friluftsintresse mig en gång i veckan till den lokala scoutavdelningen. Liksom så många andra barn och ungdomar världen över fick jag på scouterna lära mig allehanda nyttiga överlevnadsknep och, framför allt, att arbeta och utvecklas i lag. Scoutrörelsen bildades i 1906 av den brittiske löjtnanten Robert Baden-Powell som ett sätt att aktivera landets ungdomar. Ordet scout hade Baden-Powell med sig från det militära där scouten, eller på svenska, spejaren, var soldaten som skickades bortom de egna gränserna för att aktivt samla information om fienden, rekognosera. Scouter har förmodligen funnits i alla tider och spelade en stor roll även på den nordamerikanska kontinenten där de amerikanska indianernas överlägsenhet sågs redan av de första européerna på kontinenten. “Indianspejare” blev vanliga i européernas tjänst med en topp i och med den amerikanska arméns värvningskampanj 1866. Den siste US Army Indian Scouten gick i pension 1947.

US Army soldiers and Scouts observe tracks before the Battle of Big Dry Wash in 1882.

US Army soldiers and Scouts observe tracks before the Battle of Big Dry Wash in 1882.

Ett år kolliderade dock mina scoutträffar med mina sköthästdagar och scouterna fick ge vika för stallet. Med tiden insåg jag dock att jag ändå skulle vara i kontakt med scouter. För även i hästarnas värld finns det individer som håller extra utkik och som vågar ta sig från flocken för att söka efter nya resurser såsom bete. I vår flock är Frideborg en typisk scout. Har hästarna fått mat på något nytt ställe är det oftast hon som uppmärksammat det och leder dit resten. Häromveckan blev de alla flyttade till sommarhagen över en dag då vi lät avverka lite skog i vinterhagen och istället för att stå och hänga vid grinden och kring höhögarna, så såg vi plötsligt att några av dem hade pulsat ett par hundra meter uppför det snötäckta berget och en av dem var naturligtvis Frideborg. Hon är också en av de första att komma fram och hälsa i hagen och vill alltid följa med på upptäcktsfärd. När hon är ute och går är hon alltid mycket uppmärksam på omgivningen och spår längs vägen, de senare vill hon helst stanna och lukta på.

An inquisitive Frideborg as a foal on the North Dakota prairie.

An inquisitive Frideborg as a foal on the prairie.

Läs mer om Frideborg på hennes egen sida som nu har blivit uppdaterad.

~~~~~~~~~~

For a couple years in my youth my interest for the outdoors brought me to the local Scouts. Like so many other kids and youth around the world I got to learn some good survival tricks and most importantly, to work and grow in a team. The Scouting movement was founded back in 1906 by the British lieutenant-general Robert Baden-Powell as a way of activating the British youth. The word “Scout” Baden-Powell had brought from the military where the scout was the soldier who was sent beyond the own boundaries to actively collect information about the enemy, reconnaissance. Scouts have probably excisted in all times and played a large role also in North America where the American Indians’ superiority was noticed already by the first Europeans on the continent. Hired “Indian Scouts” became common within European groups in America and peaked with the American Army’s recruitment tour in 1866. The last US Army Scout retired in 1947.

Nokota Horse Conservancy stallion Hail Chief is on the guard and has noticed me from way afar.

NHC stallion Hail Chief scouts the terrain and has noticed me from way afar.

One year however, my scouting collided with my barn days and the scouts had to give for the horses. But with time I realized that I would be in contact with scouts anyway. For also in the world of horses there are individuals who keep an extra eye on the surroundings and who dare to leave the group to search for new resources, such as grazing lands. In our group, Frideborg is the typical scout. Have the horses been fed in a new spot, she is the one who has seen it and lead the others there. The other week we moved the horses to the summer pasture for a day since we had people come in and cut some forest down in the winter pasture and instead of standing around by the gate and the hay piles, we suddenly saw that some of them had made it through the deep snow a couple hundred meters up the mountain. One of them was naturally Frideborg. She is also one of the first to come up and say hello in the pasture and always ready to go out and explore and while out she is always observant on the surroundings and will sniff any odd track along the road.

Read more about Frideborg on her own page, which has now been updated.

Stallion Medicine Fox has noticed a new group of horses in the area and is headed out to gather some information.

Stallion Medicine Fox has noticed a new group of horses in the area and is headed out to gather some information.

Vintersolstånd/Winter Solstice

Det är dygnet på året då natten är som allra längst och vi har nått ungefär halvvägs genom den två månaders period av dunkel då gårdscentrum på Djuptodal ligger i Djuptobergets skugga. I vanliga fall brukar december lysas upp av ett mjukt snötäcke, men i år låter vintern vänta på sig och det är mörkt utöver det vanliga. Men vi bor ju inte riktigt så långt norrut att det är latituden som hindrar solstrålarna utan bara man tar sig till någon södersluttning som kan hittas några hundra meter från huset så hittar man snart solen. “Solsemester” brukar jag kalla det och aldrig känns väl solens strålar så bländande som när man varit utan i dagar, ja, kanske veckor.

Direkt vi når över bergets skugga vänder vi oss mot den klara solen. Immediately we reach above the mountain's shadow we turn toward the bright sun.

Direkt vi når över bergets skugga vänder vi oss mot den klara solen.
Immediately we reach above the mountain’s shadow we turn toward the bright sun.

Vad passar då bättre än att ta med sig en Nokota® på solsemestern och njuta av solstrålarnas reflektion i en skimrande päls? Liksom vintern så här långt, så går våra hästars färger i lite av en gråskala. Precis som i Lakotahövdingen Sitting Bulls beskrivning av sin fars stora hästhjord, så finner man bland våra hästar framför allt olika varianter av avblekbar skimmel och konstantskimmel. Vid en första anblick kan vår lilla hjord därmed te sig något färglös, om man nu ens upptäcker den mot årstidens grådaskiga bakgrund, men vid en närmare titt hittar man varma färger som påminner om sommarens strålande dagar.

Inte så mycket färg. Eller beror det på vilken vinkel man ser ur? Not too much color. Or is that a matter of perspective?

Inte så mycket färg. Eller beror det på vilken vinkel man ser ur?
Not too much color. Or is that a matter of perspective?

En ljus rödskimmels rosa ton framkallar en förnimmelse av solmogna jordgubbar i mjölk, en avblekbar skimmels dramatiska grå nyanser minner om mäktiga åskväder, eller en pangarégen på en svartskimmels mule som får mig att känna den jordiga doften från den djupa skogstjärnens mörka vatten. Med mig på min solsemester tar jag Red Nacona, en mörkare fuxskimmel vars hårrem glänser som koppar i solstrålarna och värmer mig ända in i märgen. Även Red Nacona gillar dagens utflykt. När vi nått över bergets skugga stannar hon till och vänder sig mot solen i full vetskap om min beundran över hennes glans.

Rödskimmelns mjukrosa päls får mig att tänka på söta sommardesserter. The strawberry roans soft pink coat makes me think of sweet summer desserts.

Rödskimmelns mjukrosa päls får mig att tänka på söta sommardesserter.
The strawberry roans soft pink coat makes me think of sweet summer desserts.

Läs gärna mer om Red Nacona på hennes egen sida, som nu är uppdaterad.

~~~~~~~~~~

It’s the day of the year when the night hours are at their longest and we have made it half-ways through the two month long period of darkness when the Djuptodal farm yard lay in the shadow of Mount Djupto. Usually December is at least lit up by a soft snow cover, but this year winter is late and it is unusually dark. But we don’t live quite so far north that it is the latitude that prevents the sun from reaching us and if we only go a few hundred yards from the house and find a southern aspect, we will also find sun. “Sun trip” I like to call it and never has the sun beams felt so strong as when one has been without for days, perhaps weeks.

Som den djupa skogstjärnen en trolsk sommarnatt. Like the deep woodland lake on a bewitching summer night.

Som den djupa skogstjärnen en trolsk sommarnatt.
Like the deep woodland lake on a magical summer night.

What better then, than bringing a Nokota® on the sun trip and enjoy the sun’s reflection in a shimmering coat? Although, just like winter so far, our horses’ colors are of somewhat of a grey scale. Just like how Lakota chief Sitting Bull describes his father’s great herd of horses, our own herd can be described as primarily shades of grey and roan. Therefor our herd can at first sight seem a little colorless, if one can even find it against this season’s grey and gloomy background, but a closer look will reveal colors that remind of summer’s bright days.

Dramatiska sommarskyar över Kuntz Ranch. Dramatic summer skies over the Kuntz ranch.

Dramatiska sommarskyar över Kuntz Ranch.
Dramatic summer skies over the Kuntz ranch.

A light strawberry roan’s pink shade induces a perception of sun ripe strawberries in milk, a blue grey’s dramatic nuances remind of tremendous thunder storms, or a pangaré gene on a blue roan’s muzzle that make me smell the earthy scent of the deep woodland lake’s dark waters. With me on the sun trip I bring Red Nacona, a chestnut roan of a smutty tone whose coat glare like copper in the sun and warms me all through the bone. Also Red Nacona likes today’s excursion. When we reach above the shadow of the mountain she stops and turns to the sun, fully aware of my awe over her glory.

Med en sällsam glöd skiner Red Nacona ikapp med solen. With extraordinary glow Red Nacona shines with the sun.

Med en sällsam glöd skiner Red Nacona ikapp med solen.
With extraordinary glow Red Nacona shines with the sun.

Read more about Red Nacona on her own page that has now been updated.

Ålder och erfarenhet/Age and experience

Grå Törnskata (Skata) är åtta år. När jag var åtta år roterade min värld kring pastellfärgade My Little Pony, skolans läseböcker och att klättra träd. Och att längta till julafton förstås. Skata må vara vår lilla ponny med sina styvt 145 cm i mankhöjd, men förutom en sprudlande lekfullhet är det inte mycket likheter mellan den åttaåriga hästen och det åttaåriga barnet. Skata har vid sin till synes blygsamma ålder redan hunnit uppleva fem pinande vintrar på North Dakotas prärie, där blåsten aldrig tycks sluta piska snön mot frostnupna mular. Hon har med bravur klarat en omställning från orörd vildhäst till ett liv som tamhäst via totalt nya erfarenheter som en nio timmars flygresa och hon är nu den mest pålitliga i vår svenska lilla Nokotahjord. Hon har fött två perfekta fölungar och uppfostrat dem till ett par kloka och trygga unghästar. Hon har också lärt sig att bära människor på sin rygg och dra tunga lass med sann arbetsglädje. Framförallt har Skata övervunnit långt fler av sina medfödda, instinktiva rädslor än man kunde tro möjligt för ett flyktdjur, fött och uppvuxet i vilt tillstånd. Ibland när jag pratar med bekanta om Skatas bedrifter kallar jag henne kort och gott ”hästen”. Men det jag menar är Hästen. Med stort H. Även i en grupp av så många fantastiska individer som den vi har i vår hage.

Skatas första bal. Skata's first bale.

Skatas första bal. Skata’s first bale.

När jag idag, med nästintill fyra gånger högre ålder än Skatas, ser på henne är det med högaktning inför den erfarna, visa, trygga utstrålning hon glöder av och jag känner att jag själv alltid kommer ligga långt efter hennes mognad oavsett hur många fler år jag får uppleva. Varför är det så? Jag har ju trots allt också upplevt många vintrar, såväl kroppsligt som mentalt, och rest har jag gjort till mer än min beskärda del. Jag har också två barn och haft arbeten där jag ibland fått slita hårt. Men ändå känner jag mig så liten intill Skata. Kanske är det hennes absoluta närvaro som är skillnaden. För henne liksom för alla hästar är det här och nu som räknas och hon lever varje sekund av sitt liv. Till skillnad från mig själv, som allt för ofta genom livet glömt bort nuet i mitt bekymmer över det som varit och inte varit.

Skata som femåring på North Dakotas prärie, där vinden blåser sommar som vinter. Five-year-old Skata on the North Dakota prairie where the wind blows summer and winter.

Skata som femåring på North Dakotas prärie, där vinden blåser sommar som vinter.
Five-year-old Skata on the North Dakota prairie where the wind blows summer and winter.

Läs gärna mer om Grå Törnskata på hennes egen sida som nu blivit uppdaterad!

~~~~~~~~~~

Grå Törnskata (Grey Shrike), or Skata as we usually call her, is eight years old. When I was eight years old, my world circled around My Little Pony, schools first books and tree climbing, and longing for Christmas, of course. Skata may be our little pony with her mere 14.2 hands high, but except for her exuberant playfulness, that’s about the only similarity between her and the eight-year-old child. Skata has at her seemingly shy age already experienced five winters on the North Dakota prairie where the wind never seems to stop whipping the snow up into the frost bit muzzles of shaggy ponies. She has successfully gone from an untouched wild horse to a life as a domestic horse, some of the travel being by totally unknown experiences such as a nine hour flight and is now the most reliable of our Swedish little Nokota herd. She has foaled two perfect colts and has raised them to become two wise and secure young horses. She has also learned to carry people on her back and to pull heavy loads, always with true joy. Most importantly, Skata has conquered far more of the fears that she was born with than one could imagine possible for a flight animal, born and raised in the wild. Sometimes when talking with friends about her accomplishments I just call her “the horse”. But what I actually mean is The Horse. Even in a herd of so many marvelous individuals as the ones we have in our pasture.

Vintertid är tuff tid för hästar på prärien, med ont om naturligt vindskydd. Winter time is tough time for ponies on the prairie where natural wind protection is sparse.

Vintertid är tuff tid för hästar på prärien, med ont om naturligt vindskydd.
Winter time is tough time for ponies on the prairie where natural wind protection is sparse.

When I look at Skata today, with my nearly four times as great age, it is with awe of the experienced, wise, comforting aura that she glows of and I get a feeling that I, myself, will always be far behind her maturity no matter how many more years I will get to experience. Why is that so? After all, I have also seen many winters, physically and mentally, and “of travel I’ve had my share, Man”(from the song “I’ve been everywhere” by G. Mack, sung by many, including Johnny Cash). I also have two children and have had jobs where I sometimes had to work hard. But still I feel so little next to Skata. Perhaps the difference is in her absolute consciousness. As for all horses, all that matters for Skata is here and now and she lives every second of her life. Where I, myself, way too often through life have forgotten about now in my concern about what has and has not yet been.

Please do read more about Skata on her own page that has now been updated!

"Admire the tall, ride the small". But Skata we both admire and ride, and she'll get a person anywhere.

“Admire the tall, ride the small”
But Skata we both admire and ride, and she’ll get a person anywhere.

En god mor/A good mother

En del märrar blir alldeles uppslukade av sina föl, nästintill bokstavligt talat dessutom. Vår Lootah Akecheta är en sådan fölmärr. Hon är den äldsta av våra ston som vi har i Sverige, dock inte mer än tio år så hon har åtminstone lika många fler år att ge. Lootah är också den mest beresta av våra ston. Hon har tagit sig från North Dakota till Minnesota, tillbaka till North Dakota för att sedan göra en sejour till Colorado och Texas innan hon var åter i North Dakota och sedan slutligen flyttade till Sverige. Men nu får det vara slut på resandet för hennes del och hon ska i lugn och ro få göra det hon gör allra bäst, nämligen föda upp föl. Det goda mödraskapet ligger i Lootahs gener. Hennes egen moder, Keen Red, var ett av de mer produktiva ston som kom till Kuntz Ranch från Theodore Roosevelt National Park. För alltför många av stona som ringades in och avlägsnades från nationalparken blev traumat och omställningen stor och de fick sedan endast enstaka föl, en del inga. Men Keen Red, som avlägsnades som ung år 1986 lämnade många fina avkommor, däribland NHC-hingsten Dark Warrior och vår egen Sharpshinned Hawk (Sharpie) och Lootah, förstås.

Sin moders dotter. Lootah ärvde också den röda färgen från Keen Red. A mother's daughter. Lootah also inherited her red color from Keen Red.

Sin moders dotter. Lootah ärvde också den röda färgen från Keen Red.
A mother’s daughter. Lootah also inherited her red color from Keen Red.

Lootah kom dräktig till Sverige efter en lång sommar på prärien i NHC-hingsten Last Targets band. Som den förutseende moder hon är tog hon sig genast an den svenska menyn och var aldrig sen till utfodringarna och växte följaktligen i omfång. Hon var blev den sista av våra ston på gården att få sitt föl det året men det var ett välväxt föl och så fortsatte det. För fölet, för nu var det modern Lootah som tog över och allt skulle ges till fölet och den runda Lootah blev snabbt allt slankare, likt jag själv, Emma, efter att jag fått barn. Denna typ av märrar är otroliga på att ge till sina föl, man kan ge dem extra foder och fölet blir allt mer sälformad, medan ingen skillnad syns på märren. Även mentalt förändrades Lootah, från en ganska självständig indvid till att enbart finnas för fölet och även om hennes fina föl vägde upp det hela så är det ändå lite tufft att se henne förvandlas till en skugga av sig själv.

Som en skugga av sig själv, men den bästa av mödrar. Like a shadow of herself, but the best of mothers.

Som en skugga av sig själv, men den bästa av mödrar.
Like a shadow of herself, but the best of mothers.

Förändringen tillbaka till hästen Lootah var snabb så fort fölet avvänjdes efter ca åtta månader. Rätt vad det var fanns den där glimten i ögat igen och formerna blev återigen runda, men hon saknade sitt föl och hade nog helst sett att hon aldrig skulle behöva skiljas från det. Nu går de tillsammans igen och Lootah började efter flera veckor borta från fölet producera mjölk igen och den numer fyllda ettåringen diar ännu. Dock måste mjölken vara rätt blaskig vid det här laget för Lootah har hållt sig rund och slutligen blev vi nog alla rätt nöjda med situationen. Mor, dotter och ägare.

Se även gärna den just uppdaterade sidan om Lootah under “Ston/Mares”.

~~~~~~~~~~

Some mares are all about their foals, and give their foals their all. Our Lootah Akecheta is one of those mares. She is the oldest of our mares that we have in Sweden, although not more than ten years old and thus has at least as many more years to give. Lootah is also the most widely travelled of our mares. She has gone from North Dakota to Minnesota, back to North Dakota to then make a trip to Colorado and Texas before she got back to North Dakota and then finally moved to Sweden. But this will have to be the end of travelling for her so she can peacefully do what she does best, to raise foals. The good motherhood lays in Lootah’s genes. Her own mother, Keen Red, was one of the more productive mares that came to Kuntz Ranch from Theodore Roosevelt National Park. To way too many of the mares that were rounded up and removed from the park the trauma and readjustment were too big and they later only had few foals, some none. But Keen Red, who was removed as young in 1986, left many fine offspring, there among the NHC-stallion Dark Warrior and our own Sharpshinned Hawk (Sharpie) and Lootah, of course.

Lootah idag, med den karaktäristiska Nokota®tovan. Lootah today, with the characteristic Nokota® dread lock.

Lootah idag, med den karaktäristiska Nokota®tovan.
Lootah today, with the characteristic Nokota® dread lock.

Lootah arrived pregnant to Sweden after a long summer on the prairie in the NHC-stallion Last Target’s band. As the forseeing mother she is, she immediately adapted to the Swedish menu and was never late to feedings and accordingly grew in bulk. She was the last of our mares to have her foal that year but it was a well grown foal and so it continued. For the foal, because now it was mother Lootah who was in charge and everything was given to the foal and the round Lootah quickly got thinner, like myself, Emma after I had my kids. This type of mares are incredible at giving their foals their all, one gives the mare extra feed and the foal gets chubbier while the mare stays the same. Also mentally Lootah was changed, from a rather independent individual to only exist for the foal and even if the lovely foal was good to see, it was also hard to see Lootah being turned into mere a shadow of herself.

En minst sagt högdräktig Lootah. A quite pregnant Lootah.

En minst sagt högdräktig Lootah.
A quite pregnant Lootah.

The transformation back to the horse Lootah was fast as soon as the foal was weaned after about eight months. All the sudden the spark came back to her eyes and she got rounder again, but she missed her foal and would probably rather never had been separated from it. Now they are back together again and Lootah started giving milk again after several weeks apart from the foal and the now yearling is still nursing. But at least the milk must be rather watery by now for Lootah has stayed in good shape and finally we all probably got pretty happy with the situation. Mother, daughter and owners.

Lootah’s own page under “Ston/Mares” has now also been updated for further information.