Archives

Färger, färger, färger…

Åh, jag VET att det är bara att vara inställd på att vi har MINST en hel månad kvar av riktig vinter, och då menar jag riktig vinter, det kan lika gärna smälla till med ett par veckor av tjugo minus i mars som nu, men åh, vad jag börjar längta efter vår och att naturen ska vakna till liv och visa sin fulla färgprakt! Det är fånigt, för samtidigt älskar jag vintern och att bo här i norr och jag tycker det är mycket behagligare här för hästarna än i leriga, råa Skåne och Östergötland som jag härstammar från. Och visst är det gott om färg här även mitt i vintern, till och med mitt i mörkret kan vi ju bjudas på en riktig färgshow av norrskenet, och den låga solen bjuder på en hel del färgstarka himlafenomen, som häromveckans pärlemormoln.

DSC_4651

Pärlemormoln över Djupto

Men just i år finns det förstås en annan anledning, eller tre anledningar, att längta lite extra efter våren. Fölen! Och det är ju rätt roligt att fundera över vilka färger fölen kommer ha.

Jag börjar med det enkla: fux + fux = fux.

Nu är ju mina fuxar lite kamouflerade, i och med att de också bär på konstantskimmel, men Copper är i botten fux och det är också Frideborg, som redan nu är rund som en boll och jag hoppas för hennes skull att hennes föl inte drar ut på tiden! Den fölungen kan man alltså med säkerhet säga kommer bli fux i botten. Sedan då? Båda föräldrar bär på konstantskimmel och det är mycket troligt att fölet också får det anlaget. Sannolikheten är 75 %, men jag tänker inte gå in mer på vetenskapen bakom färggenetik idag. Både Copper och Frideborg har en ordentlig bläs och varsin vit halvstrumpa, så jag skulle tro att även fölet får något vitt tecken, även om det är ganska okänt vad exakt som orsakar det vita. Copper bär på overoskäckanlaget, även om han inte har några fläckar på kroppen, men det bär inte Frideborg på, trots att hon alltså har ungefär lika stora vita tecken som Copper. Men det som jag tycker ska bli mest intressant att se, är vilken nyans av fux fölet får, och framför allt, vilken färg på manen! Frideborg är flaxfux, med som namnet antyder linfärgad man, det är samma anlag som man ser hos haflingers och ofta på gotlandsruss, nordsvenskar och ardennrar. Copper däremot är något helt annat. Jag har inte hittat något svensk benämning på det, men med lite efterforskning tror jag att han är vad som på engelska kallas sooty, eller smutty chestnut. Det är en mörkare fuxnyans, men inte som lever-/svettfux, utan detta anlag färgar fuxen mörkare på vissa punkter, framför allt manen, som på Copper skulle varit nästan svart, om det inte vore för att han bär på ytterligare en färgmodifierare som på engelska benämns “frosty roan” och visar sig i mycket vita strån längs rygglinjen och i manen, och Coppers man ser därför grå ut på håll.

DSC_4711

För att återgå till fux, så måste det komma från båda föräldrar för att avkomman ska bli fux. Dock innebär inte det att båda, eller ens någon av, föräldrarna måste vara fuxar, utan det kan ligga gömt. Copper är ju dock solklart fux, så då vet vi att han ger genen till avkomman.

Men om vi då tar en häst som Leona som är lika solklart (nattsvart) svart, ja så svart är hon att hon inte bleks ens en sådan varm solig sommar som vår senaste, så kan det vara så att Leona gömmer på fux. Om man inte vill gentesta, och så nyfiken är inte jag, så kan man gå tillbaka i generationerna och titta på om det finns några fuxar bland Leonas förfäder, eller om de har gett fuxavkommor och mig veterligen finns inte det, så jag förmodar att hon inte bär på fux och att fölet därför inte kan bli fux. Blir det svart då, alltså? Mja, kanske, men det kan också bli ett brunt föl. Anlaget för brunt finns inte om hästen är svart, men en fux kan bära på det utan att det syns och Coppers mor, Penny, var brun, eller närmare bestämt svartbrun, vilket en del tror orsakas av en något annorlunda gen än den som ger en “vanlig” brun häst, men det har man inte kunnat visa. Så om Copper bär på brunt kan fölet bli brunt, annars inte. Leona är som sagt svart, svart och bara svart, sånär som på några vita strån i pannan, och faktiskt lite lite vita stickelhår på flankerna, men i och med att Copper också bär på konstantskimmel skulle även fölet kunna bli det. Och kommer Coppers frostiga man föras vidare? Det har för övrigt även Leonas mor, men om det skulle kunna föras vidare den vägen när nu inte Leona har det, är jag mycket osäker på. Något vitt tecken kanske dyker upp, men lika gärna inte alls, tror jag, och lite trött på vitt är jag såhär mitt i vintern, haha. De blivande föräldrarnas mödrar får stå modell för en svartbrun konstantskimmel och en svart konstantskimmel med mycket frosty man.

Slutligen ska jag spekulera i hur Blåmes fölunge kommer se ut. Blåmes är svartskimmel, alltså svart med konstantskimmel på det. Så scenariot ter sig liknande det för Leona, men med en högre sannolikhet att fölet blir konstantskimmel (75 % jämfört med 25 % i Leonas fall). Men! Tittar vi bakåt i generationerna så hittar vi farmor Bird Woman, som var fux vilket innebär att Blåmes far, Bluebird bär på fux även om han också är svart (plus konstantskimmel) och möjligen, men bara möjligen, kan ha lämnat det anlaget vidare till Blåmes. Därtill har Blåmes en stjärn, en vit halvstrumpa och lite vitt på ena kronranden så något slags vitt tecken kan man nog förvänta sig även här. Däremot är inte Blåmes så frosty, hon är närmare en typisk traditionell konstantskimmel, med nästan helt svart man och svans, så hur fölet blir…?

DSC_3291

Koppar + silver = sterlingsilver??? Här syns också tydligt hur Coppers frostyanlag ger vitt längs rygglinjen och i manen, medan Blåmes “vanliga” konstantskimmel har jämnare spridda vita strån.

Ett och ett halvt årskrönika

Nyårsafton 2018. Det stormar och snöar ute och det är nästan ett och ett halvt år sedan jag uppdaterade något här. En lämplig dag för en liten tillbakablick på året, måhända?

När jag senast skrev, så hade jag åtta ston och väntade på att min nya hingst skulle anlända. Nu har jag fem ston och min härliga nya hingst har anlänt. Det kändes inte rimligt att stå med åtta avelsston. Jag har visserligen plats, och tillgång till foder (även detta besvärliga år, vilken lättnad!), men det är många hästar. Särskilt när man tänker på att det även är tänkt att utökas med föl. Tre av stona; Ronnie, Rosamunda och Purple Rain är alla nära besläktade och efter att ha först lagt ut Purple Rain till salu, kom jag fram till att det var henne jag tyckte bäst om av de tre så det blev till slut Ronnie och Rosamunda som fick flytta och har nu blivit “sörlänningar” båda. Det är ju också ett viktigt steg för rasen, att hästarna verkligen kommer ut och visar upp sig.

 

Rosa och Ronnie

Helsystrarna Rosamunda och Ronnie innan flytten söderut. I bakgrunden Grå Grävling och Frideborg. Sommaren 2017.

Så ska jag berätta om Grå Grävling. Grävling var nog den vackraste hästen i min lilla hjord, jag tycker hon hade en nästintill fulländad exteriör. Hon hade också ett mycket vänligt sinne. Men hon trivdes inte i fångenskap. Vackra Grävling var, trots att hon aldrig skulle göra en fluga förnär, mycket svår att komma nära. Åren gick och hon fortsatte att vara skygg. Med lite färre hästar på gården förra sommaren så hade jag tid att lägga på Grävling, och gjorde det också. Jag spenderade mycket tid med att bara vara med henne och Blåmes, som gick tillsammans i hemmahagen och det gick bra, det gick faktiskt jättebra och Grävling började tycka riktigt bra om att jag kom och borstade och grejade med henne. Men till hösten kom bakslagen. Det var dags att flytta till vinterhagen och jag såg med en gång att Grävling blev mer på vakt på de mindre ytorna. Jag var också tvungen att verka henne, jag hade redan väntat länge nog i hopp om att först få henne att acceptera att jag var nära. För att kunna få tag i henne fick jag locka in henne i en mindre fålla och redan när hon insåg att hon var instängd där inne såg jag att det som vi byggt upp under sommaren var som bortblåst. Genom en långsam process av “approach and retreat” kom hon till slut upp till mig och lät mig lägga grimma på. Jag visste att jag kunde ha “tvingat fast” henne i ett av fållans hörn och fått på grimman mycket snabbare, men jag hoppades fortfarande att kunna hålla kvar något av förtroendet vi byggt upp under sommaren. Men Grävling var rädd, fruktansvärt rädd. Hon var dock ingen farlig häst och hon stod som ett ljus hela tiden jag verkade, men hela hon darrade konstant. Jag gjorde klart jobbet och släppte ut henne och hela den vintern var det med misstänksamhet hon såg på mig. Visst kunde hon komma fram och sniffa lite nyfiket och kanske tillåta en smekning på halsen, men hon såg alltid till att inte bli fast på några av hagens trängre ställen. Visade jag mig vid någon av grindarna som man kunde dela av och stänga in med, vände sig Grävling genast och såg till att ta sig ut på större ytor. Det hela var och är en oerhörd sorg för mig. För mig var det uppenbart att Grävling inte accepterade fångenskapen. På stora ytor, där hon kunde komma och gå som hon ville, visade hon gärna sitt vänskapliga jag, men fick hon inte styra det så ville hon inte vara med. Hade jag bott kvar i North Dakota så hade jag behållit Grävling och låtit henne ströva halvvilt på de stora vidderna, men min gård har inte de egenskaperna som kunde tillåta henne att göra det och må bra. Rent krasst, så skulle det inte heller vara särskilt accepterat av omgivningen. Eftersom jag varit nära Grävling i nästan hela hennes liv och sett hur ont fångenskapen gjorde henne kändes det för svårt att hitta ett hem där hon skulle må bra, så jag tog till slut det mycket tunga beslutet att låta henne somna in. Det skär i hjärtat än idag och jag tänker ofta på vad som kunde gjorts annorlunda, för jag vet att hon var en vänlig häst och med rätt start tror jag hon skulle accepterat fångenskapen och blivit en fantastisk vän. Nokotahästar är inte svåra hästar, men en sak jag själv tycker mig ha märkt är att de behöver en start med fokus på närhet och vänskaplighet. Det är inte så svårt att lära en nokota att ledas eller ridas, de vill gärna vara till lags, men för att få dem att verkligen trivas ska man inte glömma bort att de också gärna vill ha kravlös närhet.

20181226_201437

Vackra, vänliga Grå Grävling. Sommaren 2017.

Det var redan för mig en ganska tung vinter som hästägare i och med bakslagen med Grävling. Men jag gladdes åtminstone åt att allt hade gått så bra med min nya hingst, Copper. Men så en marskväll kom en hund på besök här och jagade ut Copper ur sin hage och in i stonas och hade jagat runt dem ett tag innan hundägaren fick fatt i hunden. Allt detta hade hänt medan jag var inne och lagade kvällsmat och åt och läste läxor med barnen och till slut fick de i säng. Så jag var alltså hemma, men hade ingen aning om kalabaliken som försiggick där ute. Hundägaren tänkte inte heller på att knacka på och berätta vad som hänt, utan detta fick jag veta nästa dag. Så när jag gick ut för en sista koll på (den nattsvarta) kvällen möttes jag av en grupp uppjagade, beblandade hästar, varav ett par ston som kommit i brunst och uppvaktades flitigt av Copper… Jag var rent ut sagt förtvivlad, som sagt hade jag ingen aning om att det varit en hund där, utan jag trodde helt enkelt att det var jag som inte var kapabel att hålla hingst och ston och innan jag fått ordning på hästarna var jag redo att göra mig av med hela högen. Men faktiskt, jag fick ordning på dem. Själv. I mörkret. Och allt redde upp sig till slut. Som tur var blev ingen dräktig. Men Copper som nu förstått att han var hingst och att det fanns dem som ville ha honom, i kombination med att han fick gå i en mycket liten fålla en period blev lite besvärlig, men lugnade genast ner sig när snön smält och han fick större ytor och ännu mer när han sedan fick komma till sina ston på riktigt.

Copper har gått med Leona, Frideborg och Blåmes i sommar och jag vågar inte tro på det förrän de verkligen kommit, men det väntas tre föl till sommaren. Jag är mycket förväntansfull och har redan kommit på namn åt dem, men det känns som ett dåligt omen att säga så mycket redan nu, bara halvvägs in i dräktigheten. Men jag ska i alla fall avslöja att alla namnen har med North Dakota att göra och börjar på A, då jag vill markera att det här är början på något nytt.

DSC_4568

Det är busväder ute idag, men det berör inte Copper och Frideborg så länge “matdosan” bjuder på gott. Jag tyckte redan i somras att de verkade trivas ihop, så tänkte jag skulle prova låta de gå tillsammans över vintern också och det har funkat så bra. Lugnt och skönt och jag är glad att Copper slipper gå ensam hela vintern.

Det har hänt jättemycket också på gården i sig. Det har rensats och öppnats upp nya hagmarker åt hästarna. De har en ny, stor ligghall med en alldeles nybyggd, isolerad skötselavdelning, som vi dock inte invigt än, då både jag och hästarna gillar att vara ute, hihi. Men det är skönt att ha tillgång till ett uppvärmbart utrymme som också kan användas som sjuk-/fölningsbox. Vinterhagen har blivit uppgrusad kring ätplatserna och en liten ridvolt har vi anlagt för även om jag inte har så mycket tid till träning av hästarna så underlättar det ju enormt att ha en separat yta som är gjord för det. Och det är en utmärkt plats för barnen att lära sig styra hästarna, och ha mycket roligt!

_20180810_220915

Lite lek på nya ridvolten. Är man stor måste man vara snäll och det är Leona, särskilt när det gäller barnen.

Nystart

DSC_0791

Det har varit en turbulent tid med ändrade familjeförhållanden här på Djupto och nu ett drygt år senare står jag på egna ben med en egen liten hästhjord att sköta. Jag stod också inför det faktum att det inte längre fanns någon vuxen nokotahingst i Sverige, men jag stod med åtta ston. Rent praktiskt hade nog det enklaste beslutet varit att avveckla och bara behålla de absoluta favoriterna som ridhästar. Men min passion ligger i hela rasen och det hade ju också varit svårt att välja bort några av dessa underbara individer så i april åkte jag till Norddakota för att hitta mig en ny avelshingst. Jag tror jag lyckades. Jag har iallafall valt ut en och i slutet av september väntas han anlända till Djupto. Det känns oerhört roligt och spännande. I och med att han kommer så sent på året så kommer jag inte att betäcka några ston redan i år, men min tanke är att nästa år ska åtminstone Blåmes, Leona och Frideborg betäckas. Det blir nog bäst så i vilket fall, för då har jag tid att riktigt lära känna och börja utbilda Copper, som är tre år gammal, utan distraktionen av ston. Men visst längtar jag efter den dagen när det återigen föds föl på Djupto! /Emma

DSC_0162.JPG

Copper Canyon Chief *2014 e: Hail Chief u: Penny.  Norddakota, april 2017

Butten / The Butte

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

Vår gård ligger alldeles jämte en allmän grusväg med boningshuset på södra sidan och ladugården på norra sidan. Det finns många sidor till att bo så och en av dem är att det är svårt för förbipasserande att missa vad vi har för oss på gården.  Eller, jag misstänker att det ofta är så att vi får förbipasserande att undra vad det är vi har för oss här på gården. Ett av dessa tillfällen var när vägens diken gjordes vid och vi frågade om entreprenören inte kunde tippa de uppgrävda vägmassorna från dikeskanten i en hög i vår hage. Vägarbetarna blev bara glada över att slippa köra de fyra kilometerna till den egentliga tipplatsen men det var många undrande blickar som kom från de förbipasserande. Blickarna blev inte mindre undrande när högen sedan fick sitta där orörd, förutom att dess topp blev lite tillplattad. En del kände sig till och med manade att fråga vad högen var till för.

DSC04543

Like the house and barn the butte is very close to and visible from the road.

För gårdens invånare var det dock aldrig någon fråga om vad högen var bra för. En hög med grus är bra till mycket. Man kan klättra upp på den, man kan kana, eller vintertid åka släde, ner för den. Utsikten från dess topp är härlig, det otäckta gruset verkar ha en något frånstötande effekt på insekter men uppe på toppen har ett par plantor gullusern tagit fäste och erbjuder ett uns unikt betande. Högen är också trevlig att titta på. Vi kallar den “the Butte” och ibland på svengelska “Butten”, även om vi vet att den är långt från de riktiga buttes, men den är en trevlig påminnelse av dem och det gör oss glada.

DSC03994

Although the grass is greener, the butte is more interesting for the Sápmi goats.

“Butte” kommer från franskan och betyder ursprungligen liten kulle men den riktiga definitionen idag är isolerad kulle med branta sidor och en liten, tillplattad topp. Benämningen är ofta återkommande på USAs stora slätter där band av kullar bryter upp det annars platta landskapet. Där behöver en “butte” inte alltid ha en tillplattad topp, men i nokota®hästarnas hemområde är just den typen av kullar typiska landmärken och för oss en stor del av Norddakotas atmosfär. När vi kommer körandes på väg 13 från öst är det när landskapet börjar bli kuperat som vi känner att vi närmar oss vårt mål och riktigt hemma känner vi oss när vi får syn på de speciella höjderna som vi så ofta vilar ögonen på när vi besöker Kuntz Ranch.

DSC03902

Getting close. Kuntz Ranch is situated just behind those blue buttes.

Inte långt från Kuntz Ranch finns en mycket intressant butte, som ensam reser sig över den omgivande prärien. Det är Shell Butte och om namnet skvallrar om är den full av snäckskal, men fossila sådana från många miljoner år sedan då Norddakota fortfarande var en del av det enorma Nordamerikanska inlandshavet. Där finns mycket att studera för en geologiskt intresserad och från dess topp känns verkligen den vidöppna prärien långt in i själen. Det finns många fler buttes i Norddakota och kanske den mest spektakulära men definitivt den mest resliga är White Butte i sydvästra hörnet av staten. Med sina 1069 meter över havet är den statens högsta naturliga punkt men det är inte så mycket dess storlek som får den att stå ut som dess färg. White Buttes sedimentärbergarter har en hög kalkhalt vilket ger den en ljusgrå färg och en frodig försommardag ser den närmast surrealistisk ut från håll.

DSC04881

I never did go all the way to White Butte that early summer day and I still wonder if what I captured on the photo was real or just a mirage.

Inte riktigt så surrealistiska men mycket praktfulla är kullarna kring Linton, där Nokota® Horse Conservancy har sitt säte. Under många somrar nu har sluttningarna betats av nokota®hästar och det var på en av dem som en dag ett föl fångade extra mycket av Seths uppmärksamhet. Fölet lekte för sig själv i ett snöbärsbuskage och tycktes särskilt smälta in då fölets färg var nästan densamma som buskarnas bark. Han verkade så lekfull men också vänlig och med vetskap om att han var son till en av Seths favorithingstar Lakota Dancer köpte Seth omsider fölet. Den unga hingsten fick sitt namn efter buskarna, på engelska Buckbrush, och växte upp till en ståtlig avelshingst som nu har avkommor i flera länder och drar just nu blickarna till sig hos sina nya ägare i Frankrike. “Bucky” själv hann inte uppleva vår lilla Butte innan han flyttade söderut, men den är ett populärt tillhåll för hans fyra svenska avkommor.

Läs gärna mer on Buckbrush på hans egen sida.

DSC03201

There is just something about the butte that makes it fun to hang out by. And half way up it stands Vargfura, one of Bucky’s Swedish offspring.

~~~~~~~~~~

Our farm sits right on a small gravel county road, with the house on the south side and the main barn on the north side. Living like this has many sides to it and one of them is that it’s hard for people that drive by to miss what we’re up to on the farm. Well, I suspect that a lot of times it’s rather that we make people wonder what we’re up to. One of those times was when the road department was redoing the ditches and we asked them if they could just put the waste road side masses, a mix of soil and gravel, in a pile in our pasture. The road workers were happy that they didn’t have to drive the four or so kilometers to the official dump site but many were the ponderous looks from people driving by. And the looks didn’t get fewer when the pile was left there as it was, except for having it’s top flattened into a little plateau. Some even had to ask what it was for.

DSC04795

Watching Sápmi goat Blinka on the butte convinces me that it has a purpose.

For the farm’s inhabitants there was never any question what it was for, however. A pile of gravely soil is great for many things. It can be climbed up onto, it can be slid, or in winter time sled, down off of, it offers a nice view from the top, the open gravel seems to offer some protection from biting insects and it even offers some unique grazing with a couple plants of yellow alfa-alfa surprisingly having taken hold on the plateau. And it’s nice to look at. We call it “the butte”, well knowing that it is far from the real deal buttes, but it is a fun reminder of them and it makes us happy.

DSC01138

The Helsinge sheep definitely seem to have found a use for the butte, too.

“Butte” comes from French and means “small hill”, though officially a butte is an isolated hill with steep sides and a small flattened top. The word is often recurring on the Midwestern plains where bands of grassy hills break up the otherwise flat landscape. There, a butte does not always have to have a flattened top, but in the nokota® horses’ homeland those kinds of hills are typical landmarks and for us a big part of the North Dakota spirit. When driving in from the east on HWY 13 it is when we see the first bands of hills that we know we’re close to our goal and then comes that lovely sight of the buttes that we so often rest our eyes on when visiting at Kuntz Ranch.

IMG_3855

A young Bucky offspring on Kuntz Ranch enjoys the ranch’s hillsides with his dam.

Not far from Kuntz Ranch there is one very interesting, isolated butte, the Shell Butte. As it’s name suggests, it is full of shells, but fossil shells from millions of years ago when North Dakota was still a part of the great Western Interior Seaway and from atop the view is breath taking. There are many more marvelous buttes throughout the state and maybe also the most spectacular but definitely the greatest is the White Butte in south western North Dakota. With it’s 1069 meters above sea level it is the highest natural point of the state but it is not so much the size as it’s color that makes it stand out. The mud- and claystone of White Butte has a very high lime content making it a light grey color and on a lush early summer day the butte looks almost surreal from a distance.

IMG_2034

From the top of Shell Butte the prairie feels more wide open than ever.

Not so surreal but quite lovely are the hills around Linton where the Nokota® Horse Conservancy has it’s office. In some of them nokota® herds have been grazing for many summers and it was on the slope of one of these hills that one foal stood out extra to Seth and caught his interest. Within a patch of buckbrush a colt of a color nearly the same as the brush’s bark was playing. He seemed so playful and good natured and knowing he was a son of Lakota Dancer, Seth eventually bought the colt. The colt was named Buckbrush and grew up to become quite the eye catching stallion who now has offspring in several countries and is currently showing off in France at his new owners. “Bucky” himself never got to see our own little butte before he moved south but his four Swedish offspring all enjoy hanging out by it.

Read more about Buckbrush on his own page.

What better way of showing off the North Dakota spirit than a Nokota in the foreground of some buttes. Buckbrush and Seth did an amazing job helping Christopher Wilson get some good shots. Photo Shelly Hauge.

What better way of showing off the North Dakota spirit than snowy buttes with a Nokota® in the foreground. Buckbrush and Seth did an amazing job helping photographer Christopher Wilson get some good shots. Photo Shelly Hauge.

Inte en pålitlig häst? / Not a reliable horse?

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

Från ett par olika håll har jag hört åsikter om vildhästar som jag finner rätt förvånande. Människor som inte har någon egen erfarenhet alls av vildhästar har talat om hur opålitliga de är och att även om man skulle kunna tämja en så skulle den aldrig vara lika pålitlig som en häst med tamt ursprung född i domesticerad miljö. Det vilda skulle dessutom följa med i generationer. Jaha? Kanske borde jag vara tacksam för dylika råd och lägga av med nokota®hästar och skaffa någon helt domesticerad ras istället, men jag tror våra nokotas® måste ha hjärntvättat mig, för jag kan bara inte släppa dem. På något sätt lyckas de snärja in mig att tro att kontakten jag får med dem är djupare än med andra hästar jag haft. Jag, som aldrig varit något direkt hästgeni, har lyckats få en trevlig, tam kompis som t.o.m. går att rida av hästar som innan bara gått så fritt och ohanterat det går i de stora hagarna på och kring Kuntz Ranch. Det måste vara ett tecken på …opålitlighet?

Nisse, the first horse I ever started, on his less than tenth ride. He now does tours in the Swedish mountains.

Nisse, the first horse I ever started, on his less than tenth ride. He now does tours in the Swedish mountains.

Hur jag än ser på det så kan jag inte se något annat än att nokota®hästarna är precis lika pålitliga som vilka andra hästar och därtill med den där speciella kontakten. För jag tror inte att det är något märkligt undantag att vi själva nu har två hästar som går i ridskoleverksamhet, särskilt inte när jag tänker på att det finns det fler nokotas som gör, som dessutom har en mycket mer fri uppväxt än våra Ronnie och Rosamunda. De båda bär eleverna på dagliga lektioner, busar i hagarna och vilar däremellan tryggt i sina spiltor. De har även redan varit runt och visat upp sig på flertalet olika kurser och tävlingar, nu senast var det Ronnie som vann räven i en Hubertusjakt tillsammans med Helen Thorstensson. En gren som en hel del nokotas® i östra USA numer tryggt tar sina ryttare genom. Nokotas® som är födda och uppväxta i North Dakota.

DSC03885

Ronnie playing domestic horse at a dressage show together with Helen Thorstensson.

Inte heller tror jag det är något undantag att vår Grå Törnskata efter att ha levt fem år helt ohanterad nu blir både riden och får dra det ena arbetsredskapet efter det andra.  För det var ju de helt vilda hästarna från nationalparken som visade sig så trevliga och pålitliga som fångade familjen Kuntzs intresse till att börja med. Förutom Bad Toe -hästen som alltid drog in bensinpengarna i Cowboy Race och sedan tryggt bar barnen som ville skritta av honom efter löpen, så finns det många fler exempel, som Reasy, som fick sitt namn för att hon var så lätt att rida in -Real Easy. Ett annat exempel på nokota®hästarnas otroliga förmåga att knyta band med sina människor fick vi se i helgen som var, då Jerusha Steinert och NHC-uppfödde Mesabi Warrior tog Grand Champion-titeln i “American Horsewoman’s Challenge”. Jerusha  och fyraåriga Mesabi som var en helt ohanterad hingst fram till för sex månader sedan, tog sig i helgen med bravur igenom tävlingens fyra grenar frihetsdressyr, cowboy dressage, extreme cowboy race och en avslutande freestyle final. Grenar som alla bygger på god kommunikation med hästen. Jerusha är en otrolig hästmänniska men jag har ändå svårt att se att det skulle gå med en opålitlig häst.

Grå Törnskata helping us feed the farm's all critters.

Grå Törnskata helping us feed the farm’s all critters.

Så medan Ronnie tryggt sover utsträckt i sin ridskolespilta så fortsätter jag tryggt att leva med våra nokota®hästar. Läs gärna mer om Ronnie på hennes egen sida och besök gärna också Jerushas hemsida här.

~~~~~~~~~

In a couple places I have picked up some opinions on wild/feral horses and mustangs that I find quite surprising. From people that I know have no actual experience of their own of wild horses I have heard that wild horses are so unreliable and even if one would be able to gentle one, it would never be as trustworthy as a domestic horse could be and that the wild would stay with the horses through generations. Alright?Perhaps I should be thankful for such advice and stay away from the Nokota® horses and instead have truly domestic horses, but I think I must have been brain washed by the nokotas® for I just can’t let them go. Somehow they trick me into believíng that the contact I feel with them is deeper than with other horses I have been around. I, that have never been been any horse expert have somehow managed to get a good, tame friend that is even rideable from a horse that previously only have run as free as possible in the large pastures on and around Kuntz Ranch. That must be a sign of …Non-trustworthiness?

Ronnie's first time with someone on her back. The weanlings are eager to learn.

Ronnie’s first time with someone on her back. Rosamunda and the weanlings are eager to learn.

Which ever way I look at it I cannot see anything than that the nokota® horses are just as reliable as any other horse and with that, that special contact. For I don’t think it’s some strange coincidence that we ourselves now have two horses working full time on a riding school, especially not when I think about that there are more nokotas® that do, that had even grown up much more freely than our Ronnie and Rosamunda. They both carry the students through daily lessons, have fun in the pastures and in between rest all relaxed in their stalls.They have also been around to a few shows and clinics already, latest it was Ronnie that caught the (stuffed teddy-) fox in a hunt together with Helen Thorstensson. A discipline that also a fair few nokotas® that were born and raised in North Dakota nowadays securely takes their riders through in eastern US.

Ronnie played a role during two years in an open air play with Höga Kusten Teaterförening.

Ronnie played a role during two years in an open air play with Höga Kusten Teaterförening.

I also don’t think that it’s any exception that our Grå Törnskata after having lived her first five years totally untouched nu is both riden and pulls a bunch of different farm equipment. For it was the truly wild horses of the national park that turned out to be so nice and reliable that caught the interest of the Kuntz family to start with. Other than Bad Toe -the Cowboy Race gas money horse that the kids would fight over to ride for the after race cool down, there are many more examples, such as Reasy, the mare who got her name because she was so easy to start riding -Real Easy. Another example of the nokota® horses’ amazing skill in bonding with their people we got to witness last weekend, when Jerusha Steinert and NHC-bred Mesabi Warrior became Grand Champions of “American Horsewoman’s Challenge”. Jerusha and Four-year-old Mesabi who was an untouched stallion until six months ago rocked the challenge’s four different parts; liberty, cowboy dressage, extreme cowboy race and the finalling freestyle program. Disciplines that all are about communication with the horse. Jerusha is an amazing horsewoman but I still find it hard to see that it would be possible with an unreliable horse.

Mesabi Warrior with his dam running pretty much free on Kuntz Ranch.

Mesabi Warrior with his mother running pretty much free on the North Dakota plains.

So while Ronnie confidently rests flat on her side in her riding school stall I confidently continue to live with our nokota® horses. Read more about Ronnie on her own page and a visit to Jerusha’s website is also highly recommended.

En sagohäst / A fairy tale horse

Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

En morgon för några veckor saknades Eyrie från sin hage. Vi hade haft henne hemmavid ett tag för att enklare kunna ge henne vård för ett elakt skavsår så när Seth kom ut till en tom hage på morgonen antog han att hon helt enkelt tröttnat på den långt ifrån präriestandard lilla hagen och stuckit tillbaka till sina vänner på sommarbete ett par km hemifrån. Men hon var inte där. Inte heller hade hon stannat till vid hagen med Blå Åskhök och hans tre flickvänner, eller gått västerut till de tre unghingstarnas hage, trots att hon var i brunst. Vi hade vid det här laget börjat bli rätt oroliga då det verkade märkligt tyst och lugnt runtomkring. Inte alls som andra gånger när någon av hästarna har hamnat på fel sida stängslet. Hagen som Eyrie gick i är mycket avlång med vägen på ena sidan och ett kalhygge på andra sidan. Stängslet såg helt intakt ut mot vägen så vi antog att hon måste gått ut mot skogen även om det inte fanns några uppenbara smitarhål där heller. Så vi provade igen att gå över skogen mot sommarbetet och ropa efter Eyrie. Men inget svar. Vi var nu riktigt oroliga och gick hemåt igen för att börja kontakta grannar. När vi kommit fram till huset och stod och funderade lite utbrister plötsligt Seth att “Där kommer hon ju!”. Mycket riktigt, över kalhygget kom Eyrie lugnt gående, stannade ett ögonblick till på ett litet krön och såg sig omkring för att sedan fortsätta ner mot stängslet och låta Seth släppa in henne igen. Det slog mig där hon kom vandrades att hon inte alls såg ut att vara på fel ställe, utan tvärtom, som om hon var en del av naturen, på ett sätt som jag inte riktigt kan beskriva. Det fick mig att minnas hur jag som liten kunde sitta och drömma om kvällarna att jag skulle få se en alldeles vit sagohäst komma fram ur skogen. Var det i själva verket Eyrie som var sagohästen?

At the edge of the woods a fairy tale horse was waiting for  me.

At the edge of the woods a fairy tale horse was waiting for me.

Om jag går tillbaka till mitt perspektiv som barn och tänker på hur jag ur det skulle ha upplevt Eyrie och våra andra Nokota®hästar och det liv som jag får leva med dem så är det uppenbart. Det är en saga som jag aldrig ens hade vågat hoppas skulle vara sann och jag fick bli en del av sagan en mjuk försommarkväll för elva år sedan. Efter ett år som praktikant på Highway 200 Greenhouse i Sutton, Norddakota, avslutade jag min USA-vistelse med en liten resa till västra delen av staten som jag älskade så mycket. Norddakota var då mycket okänt bland turister och så tidigt på säsongen var jag i stort sett ensam även i nationalparken, Theodore Roosevelt, vid Medora. Jag tillbringade dagarna med att bara ströva omkring och insupa Bad Lands-landskapet och de omgivande prärievidderna. En kväll när det var tyst sånär på några avlägsna prärievargars ylande och vindens sus i gräset kom jag fram till ett ganska stort band vildhästar. Hästarna verkade oberörda av min närvaro och jag kunde sätta mig att betrakta dem tills mörkret föll. Det var som en dröm att få vara där och då visste jag ändå inte att det var Nokota®hingsten Wanblee och hans band som jag såg och att det var en hel sagovärld som började öppna sig för mig där i präriegräset.

Wanblee's band in early June 2003.

Wanblee’s band in Theodore Roosevelt National Park, early June 2003.

Det finns dem som anser att Nokota®hästarna som ras bara är påhitt. Att hästarna varken är en unik ras och att de omöjligt kan ha något gemensamt med de hästar som strövade i samma område kring förra sekelskiftet. Att det bara är en barnslig dröm att nokota®hästarna som varit isolerade i nationalparken i 60 år på något sätt skulle kunna säga oss något om äldre tiders hästar. Samma idéer som ledde till att Wanblee och hans band några månader senare skulle jagas in i fållor för att avlägsnas från parken precis som tidigare hänt många andra Nokota®hästar. Men att hästarna har unika karaktärer och påminner mycket om avbildade äldre tiders hästar är oavsett uppenbart för de flesta som har lite erfarenhet av dem och lyckligtvis var familjen Kuntz tidiga nog att upptäcka hästarna så Wanblee och hans band kunde flytta till ett nytt hem och inte åka till slakt som annars hade varit fallet.

Wanblee newly arrived at the Kuntz Ranch some months later.

Wanblee newly arrived at the Kuntz Ranch some months later.

Jag kunde inte släppa tanken på vildhästarna och några år senare letade jag mig äntligen fram till Kuntz Ranch där sagan skulle fortsätta. Där fick jag återse Wanblee men också lära känna många andra Nokotahästar från parken och deras ättlingar. Att få leva mitt i bland hundratals vilda hästar på prärien och att nu kunna titta ut genom vårt eget köksfönster och se vår vita sagohäst i skogskanten hade jag inte ens försökt drömma ihop som barn. För sedan dess har Eyrie hållt sig i hagen och hur eller varför hon tog sig ut vet vi ännu inte. Kanske hon bara ville påminna om gamla glömda drömmar som blivit sanna utan att märkas.

Läs gärna mer om Eyrie på hennes egen sida.

Most definitely a dream like view from our own house.

Most definitely a dream like view from our own house.

~~~~~~~~~~

One morning a few weeks ago Eyrie was missing from her pasture. We had had her at home for a while to easier doctor her for a stubborn rash so when Seth that morning got out to an empty pasture he simply assumed that she had got tired of the far from prairie standard little pasture and left to go back to her friends on summer pasture a couple kilometers from home. But she was not there. Neither had she stopped by the pasture with Blå Åskhök and his three mares, nor gone west to the three young stallions pasture, even if she was in heat. We had by now got pretty worried since it seemed strangely quiet around. Not at all like other times when horses have got on the wrong side of the fence. The corral that Eyrie was in is quite long and narrow with the road on the one side and an old clear cut on the other. THe fence looked all intact along the road so we figured that she must have gone out on the forest side even if we saw no obvious holes there either. We tried once again to go across the forest toward the summer pasture and call for her. But no answer. By now we were quite worried and went home to contact neighbors. Before we had reached the house Seth suddenly says “There she comes!”. And correct, across the clear cut Eyrie came walking calmly, stopped for a second on a small crest and looked around to then continue down to the fence and let Seth let her back in. When I saw her come wandering it seemed like she was not at all in the wrong spot, like she was very much a part of the nature in a way I can’t really describe. It reminded me of how I as a child could sit and dream in the evenings about how I would suddenly see an all white horse appear out of the forest. Was that fairy tale horse actually Eyrie?

Another white saga horse. Stallion Thunder Butte looks like a dream in the prairie evening sun.

Another  saga horse. Stallion Thunder Butte looks like a dream in the evening sun.

If I go back to my perspective as a young child how I would have seen Eyrie and the Nokotas® and the life that I get to live with them it is obvious. It is a fairy tale that I would never even had hoped would be true and I became part of the tale a soft early summer’s evening eleven years ago. After a year as an intern at the Highway 200 Greenhouse in Sutton, North Dakota, I finished my stay in the US with a trip to the western part of the state that I had grown to love so much. North Dakota was then quite unknown among tourists and that early in the season I was practically alone also in the national park, Thedore Roosevelt, by Medora. I spent the days just wandering around soaking up the Bad Lands landscape and the surrounding grasslands. One evening when it was all still except for som coyotes’ distant howling and a soft whispering of the wind through the grass I reached a rather large band of wild horses. The horses were not very worried about my presence and I could sit down and watch them until night fall. It was like a dream to get to be there and then I didn’t even know that it was the Nokota® stallion Wanblee and his band that I was watching and that it was a whole dream world that was opening for me there in the prairie grass.

Evenings like this makes it hard not to fall in love with North Dakota.

Evenings like this makes it hard not to fall in love with North Dakota.

There are those that think that the Nokota® horses as a breed is just a fiction. That the horses are not any unique breed and that they impossibly could have anything in common with the horses that roamed freely in the area by the turn of the last century. That it is only a childish dream that the horses that have been isolated in the national park for 60 years in any way could tell us anything about older times’ horses. Such ideas also led to that Wanblee and his band a few months later would be rounded up and sold from the park, just as had already happened to many Nokotas®. But that the horses have unique characteristics and do share some with older times’ horses is either way obvious for anyone that has a little experience of the Nokotas® and luckily the Kuntz family had noticed the horses’ uniqueness early enough that Wanblee and his band could move to a new home and not go to slaughter which would otherwise have been the most probable case.

Stallion Spotted Gordon (in front) and band look nearly unreal

Stallion Spotted Gordon (in front) and band continue the Nokota® saga.

I could not stop thinking about the wild horses and a few years later I finally found my way to the Kuntz Ranch where the saga would continue. There I got to meet Wanblee again, but also got to know many other Nokota® horses from the park and their descendants. To live among hundreds of wild horses on the prairie and to now be able to look through our kitchen window and see our white fairy tale horse at the edge of the woods I would not even had tried to dream up as a child. Why and how Eyrie got out that night is still unknown to us. Perhaps she only wanted to remind us about some old childhood dreams that had come true.

Read more about Eyrie on her own page.

Some dreams turned out to have come true.

Some dreams turned out to have come true.

En hopptalang, som många andra Nokotas® / A jumping talent, like many other Nokotas®

Please scroll down to the ~~~~ line to read the post in English.

För ungefär ett år sedan nämnde vår fantastiska vän Helen att hon tyckte det hade varit roligt att ta en av våra hästar till kvalitetstävlan. Vi själva har inte mycket erfarenhet av sådant men tyckte iden lät intressant. Vi kom fram till att Rosamunda skulle vara en bra häst för uppdraget och året som varit har hon under perioder varit uppstallad på Örnsköldsviksortens Ryttarklubb där Rosamunda och Helen har haft bättre träningsmöjligheter.

DSC_0379

Rosamunda trying the fences at our neighbor’s. Photo by Ronja Hillman.

För ett par veckor sedan var det så till slut dags. Dagen började med mätning och till vår förvåning visade det sig att Rosamunda faktiskt är en ponny. Vi har trott att hon skulle ligga just över ponnymåttet men istället för vårt gissade 153 cm är hon i dagsläget 148 cm. Hon är förstås fortfarande samma Rosamunda men att hon är ponny ger lite andra möjligheter inom hennes nya jobb på ridskolan. Sedan var det dags för själva bedömningarna av Rosa. Hos tre olika domare fick hon visa upp sin exteriör och rörelser, löshoppningstalang samt rörelser under ryttare. Hennes slutresultat följer nedan och med det blev hon utnämnd till bästa hopptalang i sin klass.

Rosamundaresultat

Futurity results. Type: 8. Head, neck, chest: 8. Legs: 7. Walk: 7. Trott: 7. Loose jumping: 7. Disposition, loose jumping: 7. Walk under rider: 7. Trott under rider: 7. Canter under rider: 7. Disposition under rider: 7. Conformation: 7,40. Movements: 7,33. Total jumping: 7,17. Total movements: 7,17.

Rosamundas klass bestod visserligen enbart av henne själv och en till ponny, men det är kul att se att vår vildhäst vars enda “avelsmål” varit att överleva i det fria står sig rätt bra jämfört med ponnyer som avlats för tävlingsprestation i flera generationer. Överlag var kvalitetsbedömningen det en mycket trevlig upplevelse med domare som hade en mycket positiv syn på deltagarna och både framhävde hästarnas goda sidor och talade konstruktivt kring de sämre sidorna. Förhoppningsvis får vi se fler Nokotas® visa sina goda talanger på treårstest och kvalitetsbedömning för talanger och då framförallt hopptalanger finns det många inom rasen. Kanske vi kommer få se Rosamundas dotter efter Buckbrush på framtida bedömningar. Dottern, Purple Rain är född 2012 och är till salu. Läs mer om henne under salusidan här.

If nothing else then Purple Rain is at least definitely a talent of being somebody's best friend.

If nothing else then Rosamunda’s daughter Purple Rain is at least surely a talent at being a person’s best friend.

~~~~~~~~~~

About a year ago our fantastic friend Helen mentioned that she thought it would be fun to enter one of our horses in a “quality show”, a sort of futurity where young horses’ talent as riding horses is judged. Ourselves we don’t have much experience with such but thought it sounded interesting. We decided that Rosamunda would be a good horse for the job and during the past year she has at times been boarded at the Örnsköldsviks Riding Club where Rosamunda and Helen have had better training options.

DSC_0053

Rosamunda third from the left on the North Dakota prairie. Growing up in a large herd with lots of space to move helps also a talent stay sound for many years.

A couple weeks ago it was finally time for the futurity. The day started with measuring of whither height and to our surprise it showed that Rosamunda actually is a pony. We have thought that she would be somewhere right above pony height but instead of our guessed 153 cm she is 148 cm. She is of course still same Rosamunda but being a pony gives her some other opportunities within her new job at the riding school. After that it was time for the actual judging part. At three different judges Rosamunda got to show her conformation and movements, jumping without rider and movements under rider. Her results are shown below the second paragraph in the Swedish part of the post and with those results she earned the best jumping talent in her class.

Being scrutinized by the judge who also thought Rosamunda was a very kind horse.

Being scrutinized by the judge who also thought Rosamunda was a very kind horse.

Rosamunda’s class was however only her and one other pony, but is still fun to see that our wild horse whose only “breeding goal” has been to survive on the free range measures up pretty well to ponies that have been bred for the arenas for generations. Overall the futurity was a very nice experience with judges that had a very positive look on the participants and both enhanced the horses’ good sides and spoke kindly about the lesser sides. Hopefully we will get to see more Nokota® horses show their talents at futurities for talents, especially jumping talents there are many within the breed. Perhaps we will see more of Rosamunda through her daughter by Buckbrush in the future. The daughter, Purple Rain is born 2012 and is for sale. Read more about her on the for sale page.