Please scroll down to the ~~~ line to read the post in English.

I mitten av maj åkte Seth och barnen över till USA för att hälsa på familj och vänner i Pennsylvania och sedan fortsätta till Norddakota där jag mötte upp efter ett par veckor och vi stannade till Nokota® Horse Conservancys årsmöte och alla trevliga tilldragelser i samband med det. Den mesta av vår tid i Norddakota har vi bott hos familjen Kuntz och även om ingen av oss egentligen har någon släkt i Norddakota så får den oerhört välkomnande och generösa Kuntz-familjen oss att känna som en del av familjen. Familjär känns också den vidsträckta prärien trots sina stora olikheter med vårt älskade Höga Kusten-hem och vi är lyckligt lottade som får ströva genom Kuntzranchens stora betesmarker och hälsa på våra hästars föräldrar, syskon och kusiner.

A familiar sight – Nokota® horses on the northern prairie.

Det finns ett par hundra nokota®hästar i hagarna runt Linton, hos Leo och Frank Kuntz och Nokota® Horse Conservancy och det är med stor generositet som besökare bjuds in i hemmen och visas runt i de olika hästgrupperna. Här får man inte bara se stora flockar med vackra hästar utan har också möjlighet att studera interaktionen i olika hingstars stoband, såväl inom banden som mellan olika band. De senaste åren har Texas-baserade tränaren Jack Lieser hållt sin Nokota® Experience-clinic, i vilken man får observera och jobba med nokota®hästar under ledsagning från ett riktigt proffs och det här året har det varit precis lika inspirerande att se som tidigare år.

One can never get enough of touring pastures and visiting horses!

I hagarna få man också se den inhemska prärien, en mycket artrik biotop som förutom många olika sorters gräs är hem för lika många olika örter som de för en svensk exotiska växterna kaktus och yucca. Det är ett större privilegium än man först kanske tror att kunna strosa mitt i denna biotop, för under de senste hundra åren har präriens utbredning minskat i en rasande takt. I vissa av USA’s stater har i stort sett all den inhemska prärien fått ge vika för jordbruket och man räknar idag med att den mer östliga höggräsprärien endast har kvar runt en procent av sin ursprungliga utbredning. För den mixade och kortgräsprärien som är det vi har kring Linton är läget bättre, här räknar man med en minskad utbredning på 75-80 %, men för varje år vi återkommer till Linton ser vi mer nedsprutad prärie, som kommande år istället kommer beväxas av uniforma fält med framförallt majs eller sojabönor. Men i nokota®hästarnas hagar kan vi ännu njuta av prärien i all sin prakt.

Nokota® horses among native prairie plants like Echinacea and Lead Plant.

Medan vi har varit på besök i hemlandet vi också hemmavid fått välkomna hemvändarna Eyrie, Blåmes och Leona. De är alla födda på Norddakotas prärie men vi tror att de, liksom vi, känner sig hemma också i norra Sverige och vi är lite extra glada att ha dem hemma i Sunnansjö även om vi vet att de har haft det mycket bra hos sina respektive fodervärdar. Hästarna som var här hemma redan verkar också glada att träffa sina nya och nygamla vänner. Det kan vara svårt för nya hästar att ta sig in i en gammal befäst grupp men för Eyrie, Blåmes och Leona var det inga större svårigheter att bli accepterade i gruppen. Vår erfarenhet är att nokota®hästar oftast känner igen varandras språk bättre än med hästar av andra raser. Kanske beror detta på att så många av dem har fått växa upp i stora flockar.

~~~~~~~~~~

A young Leona in one of the large pastures of the Kuntz Ranch.

In mid May Seth and the kids went to the US to visit family and friends in Pennsylvania and then continue to North Dakota where I joined them after a couple weeks and where we stayed for the Nokota® Horse Conservancy’s annual meeting and all the fun happenings around that. During most of our time in North Dakota we have stayed with the Kuntz family and even if none of us have any actual relatives in ND the incredibly welcoming and generous Kuntz family always makes us feel like part of the family. Familiar feels also the wide open prairie in spite of how greatly it differs from our High Coast home and we are lucky who get to wander over the Kuntz Ranch’s large pastures and visit with our horses’ parents, siblings and cousins.

I am so grateful to get to feel so at home at such a pretty place as the Kuntz Ranch.

There are a couple hundred Nokota® horses in the pastures around Linton, ND, at Leo and Frank Kuntz’s and the Nokota® Horse Conservcany and it is with great generosity that visitors are welcomed into the homes and shown around the different groups of horses. Here, one will not only get to see large herds of beautiful horses, but also has the opportunity to observe the interaction in bands of stallion and mares, within bands as well as between different bands. For the last few years during the week before the annual meeting Texas based Jack Lieser has held his Nokota® Horse Experience-clinic where one gets the chance to watch and work with Nokotas® under the supervision of a true professional and this year was just as inspiring to watch as past years.

From untouched to quite relaxed around humans. This participant’s work with a NHC colt is just one of many inspiring Nokota® experiences from Jack Lieser’s clinics.

The Nokota® pastures are not only home for wonderful horses, though, they are also home of the native prairie, a very diverse biotope that includes many different grasses as well as other plants such as the for Swedes very exotic cactus and yucca. It is a greater privilege than one might first think to be able to walk through this biotope, for during the past centuries the prairies have decreased immensely in area. In some of the US states the native prairie is almost all gone and today only about one percent of the easterly tall grass prairie remains. The mixed and short grass prairie that we find around Linton is better off but has still decreased in area with 75-80 % and for each year we go to North Dakota we see more sprayed down prairie that will be turned into uniform fields of mainly corn or soy beans. But in the pastures of the Nokota® horses we can luckily still enjoy the prairie in all it’s glory.

The large blooms of the prickly pear cactus look so exotic to me.

While we have been visiting the homeland, at home we have also got to welcome the homecomers Eyrie, Blåmes ond Leona. They are all born on the North Dakota prairie but we do think that they, like us, feel at home also in Northern Sweden and we are extra happy to have them at home in Sunnansjö even if we know they have been very well taken care of where they have been loaned to. The horses at home also seem happy about their new friends. It can be difficult for a horse to be fully accepted in a new herd but for Eyrie, Blåmes and Leona it was no big difficulties to be accepted. We do believe that the Nokotas® recognize each others language better than with many other horses of other breeds. Perhaps that is a result of the Nokota® horses so often get to grow up in large herds.

A rainbow over Eyrie on a sunny day must be a good sign of her being with us.

Please scroll down to read the post in English…

Vintern har inte varit varken särskilt lång eller kall, men ändå är det precis lika härligt att se ljuset återvända och känna solen värma. Vi har passerat vårdagjämningen och dagsljuset ökar i en rasande takt mot midsommar. Det är nästan så man känner sig lite stressad över all den nya energin men mest av allt är det  bara underbart att känna värmen och ljuset. Hästarna njuter också, från köksfönstret ser vi ofta Skata, Napoleona och Nacona ligga och sova i solen i deras lilla hage. Tiden med dagsmeja, dvs när det är snösmältning trots att temperaturen inte överstiger noll är sedan länge över men i den stora hagen går vår egen Dagsmeja kvar och visar tydliga vårtecken.

Napoleona, Skata and Nacona enjoy the sun

Våra konstantskimlar har jag förut beskrivit som något färglösa, men skiftar nyans gör de mer än de flesta andra och Dagsmeja är inget undantag. Konstantskimlar finns även hos islandshästen och det isländska namnet för färgen har följt med till Sverige och inom islandsvärlden kallas färgen oftast färgväxlare. En lite mer passande benämning tycker jag. För i vintras var Dagsmeja i det närmaste vinröd i färgen men på bara någon vecka har detta växlat till ljust grå med lite bruna skiftningar. Det är den ljusa underullen som släpper och kommer fram och man blir nästan lika bländad som av de ljusa dagarna, men hur så mycket ljust har kunnat gömma sig bakom de mörkare håren är fortfarande ett mysterium för mig. Precis som att det är lite svårt att hänga med i svängarna med den växlande årstiden.

Frideborg to the left and nearly all grey Dagsmeja to the right.

Dagsmeja verkar däremot inte ha några problem att hänga med. Hon bara ställer sig med bredsidan mot solen och njuter av värmen. Med sin nya, ljusare hårrem kommer hon inte absorbera riktigt lika mycket värme som med den mörka vinterpälsen, men kanske är det bättre så. Kanske är det en anpassning så hon inte blir lika överväldigad som jag själv. Till sommaren kommer hennes färg skifta lite till men mot det något mörkare hållet igen även om hon kommer vara betydligt ljusare än vintertid. Det kan verka märkligt att färgen skiftar så mycket men vid närmare eftertanke så verkar det inte så konstigt ändå.

Frideborg and Dagsmeja know what to do with a sunny day.

Nokota®hästarnas hemstat North Dakota är känt för sitt extrema inlandsklimat, med sträng vinterkyla och böljande sommarhetta. Vad passar då bättre än att vintertid klä sig i mörka färger som bättre absorberar solvärmen och sommartid i ljusa färger som istället reflekterar den överflödiga värmen. Nokota®hästarna var redan under sin tid i Theodore Roosevelt National Park kända för att vara övervägande färgväxlare och även bland 1800-talets Lakotafolk föredrogs färgväxlande hästar. Kanske var det ingen slump.

Winter days and their dark coats are long gone.

Läs gärna mer om Dagsmeja på hennes egen sida som nu har blivit uppdaterad.

~~~~~~~~~~

Winter hasn’t been either very long or cold, but still it is just as nice to see the light return and feel the warmth of the sun. We have passed spring equinox and the day light is increasing at full speed toward midsummer. One almost feels stressed about all the new energy but most of all it is just wonderful to feel the warmth and light. The horses are also enjoying it, from our kitchen window we often see Skata, Napoleona and Nacona sleeping in their sunny corall. The period of what we in Sweden call ‘dagsmeja’, i.e. days when the snow is melting even if the temperature still isn’t above freezig is passed since long already but out in the pasture our own Dagsmeja is still left and is showing clear signs of spring.

On the bog the cranberries reappear from under the snow, still perfectly edible and now very tasty.

I have earlier described our roans as somewhat colorless, but change their shade they do more than most and Dagsmeja is no exception. Roans also exist among Islandic horses and the Islandic name for the color has been brought over to Sweden where within the Islandic horse circuit the color is often called ‘color shifter’. A well describing name I think, especially in comparison with the Swedish name that would be translated to ‘constant grey’ which doesn’t sound at all like what a roan looks like. For last winter Dagsmeja was nearly all a rich burgundy brown color but over just a week or two that has shifted to a light grey with just a light hue of brown. It is the light colored under coat that sheds and comes up to the surface and nearly blind a person like the light days, but how so much light has been able to hide the whole winter is still a mystery to me. Just like I have a bit of problems keeping pace with the changing seasons.

An over night April snow called for a morning, hazy like the roan spring coat.

I have earlier described our roans as somewhat colorless, but change their shade they do more than most and Dagsmeja is no exemption. Roans also exist among Islandic horses and the Islandic name for the color has been brought over to Sweden where within the Islandic horse circuit the color is often called ‘color shifter’. A well describing name I think, especially in comparison with the Swedish name that would be translated to ‘constant grey’ which doesn’t sound at all like what a roan looks like. For last winter Dagsmeja was nearly all a rich burgundy brown color but over just a week or two that has shifted to a light grey with just a light hue of brown. It is the light colored under coat that sheds and comes up to the surface and nearly blind a person like the light days, but how so much light has been able to hide the whole winter is still a mystery to me. Just like a have a bit of problems keeping pace with the changning seasons.

Dagsmeja in her summer coat. Photo: Ronja Hillman.

Dagsmeja on the other hand doesn’t seem to have any problems to keep up. She just stands herself, broad side towards sun, and enjoys the warmth. With her new, lighter coat she will not absorb quite as much heat as with the dark winter coat. Perhaps it is better that way. Perhaps that is an adaptation so she will not become as overwhelmed as I. Before summer her color will shift yet again, this time to a darker shade although she will be notedly lighter than during winter. It may seem strange that the roans’ color change so much but at a closer look maybe it isn’t so strange after all.

A dark coat feels good on a North Dakota morning like this.

The Nokota® horses’ home state North Dakota is known for it’s extreme continental climate, with bitter winter cold and scorching summer heat. What better then to winter time dress in dark colors that absorb what warmth the sun gives and to summer time dress in light colors that instead better reflect excess heat. The Nokota® horses were already during their time in Theodore Roosevelt National Park known to be predominantly roans and also among the Lakota people of the 19th century roans were very much appreciated. Perhaps that was no coincidence.

Read more about Dagsmeja on her own page which has now been updated.

Som grundsteg på den tyska dressyrens utbildningsskala hittar man takt, vilket innebär renheten och regelbundenheten i hästens gångarter. Takt hänger ihop med balans och mycket mer än så vet jag inte om skalan men jag vet att hästarna vi har här ute i hagen är goda exempel på både takt och balans. Våra Nokota®hästar är förvisso nog inte vad en dressyrbiten person först skulle definiera som takt och balans men för att kunna leva ett framgångsrikt liv i den starkt kuperade terrängen i North Dakotas Bad Lands är det ett måste med god takt och balans och genom generationena har detta renodlats till en medfödd egenskap hos rasen. Det är också anledningen till att familjen Kuntz först fastnade för hästarna. Familjen sysslade med “Great American Horse Race”, snabba kapplöpningar genom svår terräng, som inte helt utan anledning gick under öknamnet “Suicide Race”. Med de egna ranchhästarna kände de att löpen innebar för mycket risker för både ryttare och hästars, men med hästarna från Theodore Roosevelt National Park gick löpen alltid snabbt såväl som säkert över terrängen.

Popper och Bad Medicine i sitt esse på sluttningarna längs Missourifloden.
Popper and Bad Medicine going strong on the slopes along the Missouri River.

I vår egen hage tycker jag typexemplet på takt och balans är det sexåriga stoet Grå Grävling. Redan vid första anblicken tycker jag hennes perfekta proportioner utstrålar balans och när hon sedan börjar röra sig är det som om hela jag rörs av hennes taktfasta, balanserade steg, där varje hovnedslag ljuder av en bärkraft ständigt redo att förflytta henne åt valfri riktning med total kontroll. Detta är förvisso inte väldigt förvånande för oss. “Grävling” kommer från linjer som är starkt “Traditional”-typ, vilket innebär att de enligt mustangexperter är av den främsta typen av “Indian Pony”, d.v.s. den utomordentligt atletiska lilla häst som Amerikas Indianer använde bl.a. i bisonjakt och den modiga lilla häst som ledde officer Marcus Reno till att efter slaget vid Little Bighorn beskriva de involverade Indianerna som världens bästa lätta kavalleri.

Piaff! Nej, självklart inte, men en bild som illustrerar Grävlings bärkraft.
Piaffe! No, of course not, but a photo that illustrates Grävlings balanced power.

Takt och balans har också en central roll i många Indianfolks kultur kan den som någon gång besökt en Pow-wow bekräfta. Till sång och ett taktfast trummande dansar deltagarna klädda i färgsprakande dräkter i cirkel med uttrycksfulla rörelser, en del riktiga balansakter, tills en vinnare är korad. I den kvinnliga Jingle dress-dansen förstärks takten av en dräkt med hundratals metallkoner vilka ger ett pinglande ljud, likt bjällror. Bjällror, liksom mängder av pärlarbeten, är också en ofta förekommande utsmyckning på Amerikas Indianers traditionella kläder och deras hästars utrustning. Bjällrorna sägs dessutom ha en rogivande verkan på hästarna.

Själv är jag mycket road av pärlarbete så när jag först stötte på Rhythm Beads, ett slags bjällerkrans för hästar, inspirerade av Indianernas konsthantverk, väcktes genast min kreativa ådra och jag knåpade ihop ett gäng. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra av så många kransar, så därför säljer jag dem nu till förmån för Nokota® Horse Conservancy. Bilder och mer information finns under “Till Salu”-fliken. Mer om Grå Grävling hittas på hennes egen sida under fliken “Ston/Mares”

Kring den här gamla offerstenen på Kuntz Ranch har nog många rytmer ljudit.
Around this old offering stone on the Kuntz Ranch many rhythms have probably been heard.

~~~~~~~~~~

On the first level of the German training scale for horses one find Rhythm, which refers to the purity and regularity of the strides of each of the horses’ gaits. Rhythm goes together with balance and I don’t know much more than that about the scale but I do know that the horses we have out in our pasture are good examples of both rhythm and balance. Our Nokota® horses are probably not what the common dressage rider would first define as rhythm and balance. But to live a successful life in the rugged terrain of the North Dakota Bad Lands those two are necessities and through the generations they have been refined into inherent traits within the breed. That is also the reason the Kuntz family first got into the horses. The family was involved in the “Great American Horse Race”; fast races across difficult terrain, that not totally without reason went under the nickname “Suicide Race”. With their own ranch horses they felt that the races implied too great risks for both riders and mounts, but with the horses they purchased from Theodore Roosevelt National Park the races were always run in a fast as well as safe manner.

Med takt och balans visar Nokota®hingsten Medicine Fox upp sig.
With Rhythm and balance Nokota® stallion Medicine Fox show off.

In our own pasture I think the epitome of rhythm and balance is the six-year-old mare Grå Grävling. Already at first glance i think her perfect confirmation exudes balance and when she then begins to move, I am moved by her rhythmic, balanced strides, where each hoof fall vibrates of a power always ready to shift herself in any direction with total control. This is, however, not particularly surprising to us. “Grävling” comes from family lines that are strongly to the “Traditional” type, which means lines that according to mustang experts most resemble the old Indian Pony, i.e. the extraordinary athletic little horse that was used by the American Indians for such activities as bison hunts, and the little horse that in the aftermath of the battle at the Little Bighorn led Major Marcus Reno to with all his experience describe the fighting Native Americans as the “best light cavalry in the world”.

Rhythm and balance also play a central role in many American Indian cultures. At the vivid Pow-wows, the participating dancers dressed in colorful dresses dance in a cirkel with expressive, some quite balance demanding, moves until a winner has been chosen. In the womens’ Jingle dress dance the rhtythm is enhanced by hundreds of metal cones making a jingling sound like bells. Bells, like the beautiful bead work in intricate designs are also a common feature of the American Indian traditional horse gear. Bells are also said to be soothing for the horses which is perhaps why they’re so common with Swedish sled horses too.

Myself, I love bells and am quite fascinated by bead work so when I first saw “Rhythm Beads”, a type of beaded bell collar for horses, inspired by the American Indian craft, my own creative strain was immediatley awakened and I put a bunch together. But, I don’t really know what I should do with so many rhytm beads, so now I’m selling them as a fund raiser for the Nokota® Horse Conservancy. Pictures and more information can be found under the “For Sale” tab. More information about Grå Grävling can be found on her own page under “Ston/Mares”.

En ung Amerikansk indian från 1915, i traditionell Lakota dansdress.
A young American Indian from 1915, in traditional Lakota dance attire.