For a great report in English on the Nokota® horses’ history please see the Nokota® Horse Conservancy website

~~~~~~~~~~

~”I believe that she [dr. Castle MacLaughlin] has made the connection between the Sitting Bull ponies and the cowboy ponies that have producd the unique Nokota blend” ~Robert M Utley, Chief Historian 1964-72, National Park Service, Washington DC

Hästarna som är ursprunget till rasen Nokota® har en historia som förstås kan spåras så långt tillbaka som hästar generellt kan spåras men det var i slutet av 1970-talet som Nokota®hästarna fick sitt namn och på nytt uppmärksammades som den särskilda hästras som de är. Det var när Leo Kuntz från Linton, North Dakota, fick upp ögonen för hästarna som deras öde vände från att stå på randen till utplåning till en mycket ljusare framtid.

Familjen Kuntz är en familj med generationer av hästmänniskor, gammelfarfar kom till USA från Ryssland efter en karriär som kosack, och liksom många av hans syskon föddes Leo med ett hästintresse. Han började så småningom delta i “The Great American Horse Race”, eller “Suicide Race” som det ibland kallades till följd av dess tuffa karaktär. Löpen var korta, ca en mile, men gick över svår terräng och det var ofta som övermodiga ekipage gick omkull. Leo var dock inte helt nöjd med sina ranchhästars förutsättningar för löpen, han tyckte de saknade tillräcklig benstomme och hjärna. Han hade sett hur de vilda hästarna i Theodore Roosevelt National Park tog sig fram i parkens oförlåtande “Bad Lands” och tänkte att de nog skulle kunna ha något att tillföra.

Nationalparken hade från dess grundande haft återkommande inringningar av dess vildhästar, och genom sådana kunde Leo köpa några hästar från parken. Han provade ett par av dem i terränglöpen och insåg ganska snart att hästarna från parken hade något speciellt. En av dem, Bad Toe, köptes som vild treåring men snart blev han Leo och hans syskons “Gas Horse” -den som alltid tjänade in bränslepengarna på tävlingarna. Under löpen var han snabb, men han gick aldrig omkull, han visste alltid var han satte hovarna. Det var annars vanligt att ekipage som gick omkull inte bara riskerade skadas i själva fallet, men även av bakomliggande ekipage. Men efter målgången var det den lugna, stadiga Bad Toe, som barnen kivades om att få skritta av.

En stor del av familjen blev engagerade i vildhästarna och såg deras speciella karaktärer. Dock blev man snart varse om hästarnas osäkra framtidsutsikter. Nationalparkens inringningar hade under lång tid haft syftet att helt eliminera hästarna, då hästar inte ansågs tillhöra den naturliga amerikanska faunan och därmed inte fick förekomma i parken. Tack vare påtryckningar från allmänheten behölls ändå en liten demonstrationshjord. Parkservicen var dock ej nöjda med hästarna utan under åttiotalet arbetade man aktivt med att förändra deras typ, dels genom att avlägsna de hästar man tyckte minst om och dels genom att föra in hästar som man ansåg vara mer attraktiva. I sin skötselplan från 1978, som fortfarande är den gällande,  återkommer man i flertalet punkter att hästarna i parken anses undermåliga på grund av sin färg och exteriör och att man behöver introducera hästar med mer variation i utseende. Hästarna som fördes in i parken var av olika ursprung, flera quarterston och -hingstar, en BLM mustanghingst, en arabhingst och en shirekorsninghingst från rodeoarenan.

Detta gjorde att familjen Kuntz, framför allt bröderna Leo och Frank, började köpa så många av de ursprungliga hästarna som möjligt från parkens inringningar, då de inte fick gehör för sin vädjan till nationalparken att behålla den gamla hästtypen och hästarna med största sannolikhet annars skulle gå till slakt och försvinna för evigt tillsammans med deras unika arv. Under åttiotalet kom Kuntzbröderna i kontakt med dr. Castle McLaughlin som var anställd av parken för att under en treårsperiod forska kring parkhästarnas ursprung och gjort häpnadsväckande fynd.

Vildhästar var en gång vanliga över hela den nordliga prärien. Egentligen kan man inte riktigt tala om vilda hästar vad gäller de hästar som strövade över prärien på 1800-talet och tidigt 1900-tal, utan hästar hölls under denna period fritt och de allra flesta var eller hade varit i ranchers eller urbefolkningens ägo, vilket den gamle presidenten Theodore Roosevelt beskriver under sin tid i North Dakotas badlands. Till North Dakotas badlands kom även den franske aristokraten Marquis de Mores. Han grundade byn Medora, där man nu hittar nationalparkens södra entré, och byggde upp ett ranchimperium kring byn. De Mores förde även med sig annorlunda värderingar från Europa och när Lakotahövdingen Sitting Bull kapitulerade vid Fort Buford år 1881 och hans hästar konfiskerades för att säljas vidare, såg de Mores, till skillnad från så många andra som var färgade av sina rasistiska åsikter om urbefolkningen , hästarnas stora värde och köpte 250 av dem för att använda och hålla för avel på sin ranch. Senare köptes 60 av dessa av A.C. Huidekoper på HT Ranch nära Medora, där man fram till 1920-talet förde ett framgångsrikt avelsarbete och skapade något som man kallade “the American Horse” ur Lakotahästarna, fullblod och percherons. Hästarna såldes över hela landet men också till lokala ranchers. Huidekopers död 1928 och sedan den stora depressionen med start 1929 satte punkt för verksamheten på HT Ranch, men hästtypen levde kvar, både hos enstaka ranchers och i små isolerade grupper av förvildade hästar som lyckades hålla sig vid liv i det karga badlands och slutligen bli de sista frilevande hästarna i North Dakota. När så Theodore Roosevelt Memorial Park, som senare blev National Park, grundades på 50-talet och hägnades in, blev även vildhästarna inhägnade och en del av nationalparkens skötselplan.

McLaughlin, tillsammans med flera andra experters rekommendation var att nationalparken skulle koncentrera sig på ett bevarande av dess ursprungliga hästlinjer, men parkförvaltningen fortsatte på sin egen väg och bevarandet av dess ursprungliga hästar fick istället falla helt i privata händer. Leo och Frank fortsatte sitt bevarandeprogram och Leo myntade namnet Nokota® för hästarna efter deras hemstat. De visade upp hästarna där de hade möjlighet och med hjälp av det nya intresse de skapade, kunde den ideella föreningen Nokota® Horse Conservancy grundas år 1999.

I nuläget äger och sköter organisationen ca 120 hästar samt driver ett rasregister. Dess mål är att skapa ett naturreservat där hästarna kan fortsätta som en naturlig population med visst mänskligt överinseende.  Andra mål  inkluderar utbildning likt NHCs samverk med United Tribes Technical College där man förenar vetenskap, kultur och historia i programmet Horses on the Prairie Camp, där ungdomar med ursprungs-, såväl som annan bakgrund lär tillsammans och av varandra.  Det anordnas även clinics där man får starta Nokota®unghästar under överinseende av professionella tränare. Sommaren 2018 tog hästrasen ett kliv tillbaka till sitt ursprung då en grupp hästar flyttade till Standing Rock Sioux Reservation för att ingå i ett program med hästunderstödd terapi samt ett avelsprogram. Besök gärna programmet, Sung Nagi Kici Okiju: Becoming one with the Spirit of the Horse, här. Men Nokota®hästarna är fortfarande relativt okända och fåtaliga med få människor praktiskt involverade. Det finns några genbanker runt om i USA och Europa men den stora kärnan av populationen finns i Linton, North Dakota, där den sedan Leo Kuntz dog hösten 2018, nu endast har Nokota® Horse Conservancy och Frank Kuntz att förlita sig på.

Leave a comment